Trappan

 Idag har Skåne och jag äntligen kommit fram till något slags avgörande vad gäller den trapp vi ska ha inomhus. Äntligen! Den här processen har varit segdragen, minst sagt. Problemet är att den (trappen) hamnar i mitten, och syns från alla håll, samtidigt som den egentligen inte får plats. Vidare ska den vara lagom. Inte för ful, men heller inte så snygg att den sticker i ögonen. Inte för billig, men heller inte för dyr. Inte för liten, men framförallt inte för stor. Men nu har vi, tror vi, hittat en fungerande lösning, och det känns som att jag kan andas igen. Åtminstone tillfälligt.

Vill lägga till att vår trapp inte har något med Bennys och Brittas att göra. Det kan se ut som att det finns ett samband, eftersom de diskuterade trapp igår, men icke. Jag vet inte ens om de verkligen kommer bygga ut. De har inget bygglov, till exempel. Faktum är att det är oklart om de finns överhuvudtaget, Benny och Britta spitta. Jag tror inte det.

Benny och Britta del 23

Britta: Du som har dator i knäet, kan du googla trapp inomhus?

Benny: Öh, jag kollar efter reservdelar just nu ... men absolut.

Britta: Du och dina reservdelar.

Benny: Trapp inomhus, varför ska jag googla det?

Britta: För att vi behöver köpa en trapp, hur ska vi annars komma upp på övervåningen?

Benny: Övervåningen? Vi ska väl inte ha någon övervåning? 

Britta: Jo, det går inte annars. Jag sa ju det, att vi borde ha en övervåning också.

Benny: Men vi har inte ritat någon övervåning?

Britta: Det är inte så svårt att rita dit en. Var ska jag annars få plats med alla mina grejer?

Benny: Du sa ju att du skulle rensa och slänga ...?

Britta: Jag ska rensa och slänga, men det mesta kommer bli kvar. Tycker du att jag ska slänga mamma och pappas alla böcker och tavlor och foton och gamla brev, till exempel? Tycker du det? Eller mammas byrå, den hon köpte till sin första egna lägenhet?

Benny: Krävs det en hel övervåning för det?

Britta: Din pappas gamla tidningar och kläder behöver väl också få plats någonstans?

Benny: Får jag ha dem på övervåningen?

Britta: Nej. Eller, jo, om vi ritar in ett förråd där ... Ett förråd där uppe, det tror jag blir jättebra. Ett stort avlångt förråd med fönster. Det tror jag blir jättebra.

Och det tyckte ju Benny också när han tänkte efter. 

Nu var bara frågan hur trappan skulle se ut. De stackarna hade i det här läget ingen aning om vilken djungel de var på väg att ge sig in i. Hur många olika utformningar det finns på en inomhustrapp, det vet bara Gud. För en vanlig dödlig är antalet oräkneligt. Hade de vetat det hade de förmodligen ritat till ett förråd på bottenplanet istället, men i husbyggen av allehanda slag vet man saker först i efterhand. Tråkigt, för den som lärt sig att göra om och göra rätt nästa gång. För här finns ingen nästa gång. 

SVT går bananas i Alperna

Sitter och tittar på SVT's Hotell Romantik och känner att jag också vill lära mig dansa salsa i alpmiljö, som deltagarna gör just nu. När jag själv var singel åkte jag på två singelresor till Alperna men där blev det inga salsalektioner. Inget annat heller var som i Hotell Romantik, så vänligen dra inga slutsatser. Mina resor var vandringsresor och syftet från arrangören var inte att fösa ihop potentiella kärlekspar. Thank God. 

Just nu har en man och en kvinna skickats iväg i en svan ut på en sjö. De ska övernatta själva i en liten stuga eftersom programledarna tror 'att det finns något där'. Panik skulle jag känna om jag blev ivägskickad på det sättet. Om det inte var med Skåne, förstås. Han och jag har faktiskt pratat om att anmäla oss till Gift vid första ögonkastet och låtsas att vi inte känner varandra. Det vore roligt, tror vi. 

Oavsett upplägget i Hotell Romantik så är det kul om några blir kära. Att få bli kär är en ynnest.

Annies far och jag

Idag orkar jag läsa och befinner mig i efterkrigstidens Frankrike tillsammans med Annie Ernaux. Trevligt på alla sätt och vis. Inte minst att befinna sig i en efterkrigstid (längtar till vår och hoppas att jag får uppleva den).

När andra världskriget var slut drogs Annies far med av den 'allmänna hoppfullheten' och flyttade med familjen till en stad som bränts ner av tyskarna. ('... stånden och karusellerna reste sig bland ruinerna.') I ett oskadat kvarter utanför centrum hittade hennes far och mor en speceributik och café i ett som de tog över: 'I bottenvåningen låg speceributiken som hade förbindelse med caféet genom ett litet rum där trappan mynnade, upp mot sovrummen och vinden.'

Hej, hopp, så likt vår utbyggnad det låter! I synnerhet när man ser våra skyltfönster. Vi kommer inte starta vare sig speceributik eller café, men jag kan känna bubblet i familjen när de startade upp. Lycka. Med vissa förhinder, såklart, annars vore det inte livet så som jag känner det. Ändå - lycka.

'... det var varmt i köket och caféet, de enda rummen vi levde i ...'

Med tiden gjorde de förbättringar på fastigheten, den blev finare och finare.

'Far rättade sig alltid efter målarens eller snickarens råd när det gällde färg och form, vad som gör sig.'

Ja, men visst. Frågar byggaren hur vi vill ha det med ditt och datt så svarar jag i regel: 'Vad tycker du?' Han borde väl ha koll om någon. Hur ska jag och Skåne veta? Vi har aldrig byggt hus förut, har inte studerat färglära, stil och funktionalitet. Än mindre arkitektur. Om det här var ett bygge att träna på, då kunde man ju chansa lite hit och dit, men det är ju huset vi ska bo i resten av livet, och som ska stå där långt efter vår död.

För fadern handlade det, enligt Annie, om 'Rädslan att falla ur ramen, få skämmas.' Jag kan fullständigt relatera. Falla ur ramen och skämmas vill man inte göra nuförtiden heller. 

Nu ska jag läsa vidare!

Maginfluensa dag 2

Det är märkligt hur alla livsandar plötsligt kan sugas ur en. Maginfluensa gör det med en. Igår kände jag att det inte var värt att leva vidare. Trots att jag vet att det är en övergående sjukdom.

Lyckades ändå få till ett inlägg här, vilket torde betyda att det fanns en liten gnista i mig trots allt. Har idag  skajpat med dotter och barnbarn och klarade det också i någon kvart.

Men. Om jag är mycket sjuk i slutet av livet kommer jag förmodligen vara en av de som vill ha dödshjälp.

Magsjuka

 Klart, slut.

Inlägg 11 av 365

Ytterligare en dag då jag inte haft tid att blogga och därmed måste släppa kontrollen och bara kasta ner något. Hurra! Jag har höga förväntningar på vart dessa okontrollerade inlägg ska leda. Selma Lagerlöf hade en idé om att låta det undermedvetna komma fram i skrivandet, att det var först då texten blev intressant. Slår vad om att hon också skulle ha bloggat varje dag om hon levt nu, för att främja det som jäser inombords, det intressanta möget man inte har en aning om. 

Det är bara att ösa ur källorna! Som Selma skulle ha sagt.

Det här med nyårslöften

När jag beslutade mig för att skriva blogginlägg varenda dag hela året visste jag att det skulle komma dagar som idag. Det vill säga dagar då jag inte har någon tid över för att skriva något inlägg. Bestämde mig ändå för mitt nyårslöfte och tänkte att det blir BRA för mig, att behöva skriva när jag inte har tid, för då kommer jag bli tvungen att SLÄPPA KONTROLLEN.

Vilken jävla kontroll, kan den som vill fundera på helt på egen hand.

Man bygger bara hus en gång i livet

Om man googlar Man bygger bara hus en gång i livet får man upp:

'Och då är det viktigt att det blir som man vill ha det.'

Fast nej, det är det inte, kan jag härmed meddela. 

Skåne och jag bygger, för första och förmodligen enda gången i vårt liv, och vi vill INTE att det ska bli som vi vill ha det. Tvärtom har vi insett att det är överraskningarna som gör byggandet spännande. Missräkningarna och besvikelserna. 'Att få det som man vill ha det' är galet överskattat.

Exempel: Vår framsida blir inte vacker, med sina för stora och för små fönster utslängda som på måfå. Man kan undra hur det gick till, men den egentliga frågan är: Vem fan vill ha en vacker framsida? Att säga att vår blir anskrämlig är kanske att överdriva något, men sätter man ihop ett litet modulhus från åttiotalet med ett för stort modernt stycke laduhus så blir det som det blir. Det är bara det jag vill ha sagt. Och att vi är GLADA över detta förvånande resultat, för det gör vårt hus oväntat. 

För övrigt är väl vackert ute? Det måste det vara, så länge som det varit inne. Och är det inte ute så kickar jag ut det NU.

Benny och Britta del 22

Benny: Men Britta min spitta, vi måste ju ha en ritning om vi ska bygga ut.

Britta: Spitta?

Benny: Ja, spätta, alltså. Man säger ju så om brudar som åker motorcykel ... he he.

Britta: Jag åker väl för fan inte motorcykel. En enda gång i mitt liv har jag suttit på en, det är allt.

Benny: Nä, men det rimmade ... 

Britta: Hmmm, men en ritning kan jag nog ordna. Jag såg ett avsnitt av Husdrömmar där en tjej ritade själv, hon behövde ingen arkitekt.

Benny: Måste man inte ha ett speciellt program för att göra såna ritningar? Ett datorprogram?

Britta: Nej, hon ritade för hand och det blev jättebra. Vi börjar så, i alla fall. Kan du hämta papper?

Benny: Annars har jag en avlägsen släkting som jag tror är arkitekt. Björn heter han, om jag inte minns fel.

Britta: Vet du vad det kostar att anlita en arkitekt? Åttio tusen. 

Benny: För en liten utbyggnad? Det kan jag inte tänka mig att Björn skulle ta. 

Britta: Vi prövar att rita själva först. Jag ritade lägenheter när jag var liten, tyckte det var roligt redan då. Långa slingrande korridorer ville jag ha, minns det så väl. Jag ville bli arkitekt, och frågan är varför jag inte gick den vägen ...?

Ja, så började ritprocessen. Benny travade iväg och hämtade papper och pennor och när han kom tillbaka fick han trava iväg igen för att hämta linjal. Att rita en utbyggnad tillsammans kan vara ett fantastiskt roligt projekt som kan ta relationen till oanade höjder. Så tänkte Britta när hon la ner linjalen och drog första strecket på pappret.

Benny: Är det där en vägg?

Britta: Men kan du lugna dig! Jag kan inte koncentrera mig om du pratar samtidigt.