Annies far och jag

Idag orkar jag läsa och befinner mig i efterkrigstidens Frankrike tillsammans med Annie Ernaux. Trevligt på alla sätt och vis. Inte minst att befinna sig i en efterkrigstid (längtar till vår och hoppas att jag får uppleva den).

När andra världskriget var slut drogs Annies far med av den 'allmänna hoppfullheten' och flyttade med familjen till en stad som bränts ner av tyskarna. ('... stånden och karusellerna reste sig bland ruinerna.') I ett oskadat kvarter utanför centrum hittade hennes far och mor en speceributik och café i ett som de tog över: 'I bottenvåningen låg speceributiken som hade förbindelse med caféet genom ett litet rum där trappan mynnade, upp mot sovrummen och vinden.'

Hej, hopp, så likt vår utbyggnad det låter! I synnerhet när man ser våra skyltfönster. Vi kommer inte starta vare sig speceributik eller café, men jag kan känna bubblet i familjen när de startade upp. Lycka. Med vissa förhinder, såklart, annars vore det inte livet så som jag känner det. Ändå - lycka.

'... det var varmt i köket och caféet, de enda rummen vi levde i ...'

Med tiden gjorde de förbättringar på fastigheten, den blev finare och finare.

'Far rättade sig alltid efter målarens eller snickarens råd när det gällde färg och form, vad som gör sig.'

Ja, men visst. Frågar byggaren hur vi vill ha det med ditt och datt så svarar jag i regel: 'Vad tycker du?' Han borde väl ha koll om någon. Hur ska jag och Skåne veta? Vi har aldrig byggt hus förut, har inte studerat färglära, stil och funktionalitet. Än mindre arkitektur. Om det här var ett bygge att träna på, då kunde man ju chansa lite hit och dit, men det är ju huset vi ska bo i resten av livet, och som ska stå där långt efter vår död.

För fadern handlade det, enligt Annie, om 'Rädslan att falla ur ramen, få skämmas.' Jag kan fullständigt relatera. Falla ur ramen och skämmas vill man inte göra nuförtiden heller. 

Nu ska jag läsa vidare!