Verkstan och folkhemmet i skön mix

Det var bra underbart att sitta på verkstan imorse och läsa bok och fika macka och kaffe. Din stund på jorden är slut, så jag började jag läsa Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar som är född på trettiotalet och en riktig folkhemssnubbe. Intressant start. Jag strök under ett ganska stort antal meningar som jag snart kommer återvända till för att dissekera deras särart. Jag kan knappt bärga mig.

Bilen

När något behöver fixas på min lilla goding till bil finns det alltid bara en tid till verkstan; 07:00. Är inte det märkligt? Jag börjar misstänka att de sparar de andra tiderna till andra kunder som i deras ögon är viktigare. De kan ju inte veta hur viktig jag är, för det syns inte direkt på mig. 

Nåväl, imorgon kommer jag vara där prick klockan sju. Jag ska ta med mig en macka och en bok för reparationen kommer ta en och en halv timme. Kaffe bjuder de på i sin kaffemaskin. 

Jag längtar!

Sottis

Vet att jag, för ett tag sedan, skrev ett inlägg om mitt varje-dag-bloggande. Jag resonerade hit och dit om att göra det varje välsignad dag, vilka anledningarna skulle kunna vara och om min rättighet att göra det oavsett orsak.

Tog en paus igår, bara för att se hur det kändes. Det kändes ingenting, och nu är jag tillbaka igen med mitt vanliga sottis. Sottis är ett ord som är synonymt med strunt, enfaldigt yttrande och menlöst prat. Det betyder inte att alla mina inlägg kännetecknas av menlöst prat, bara en del. Resten av inläggen är s k non-sottisar. Missa inte dem!

Ensam

Ensam hemma för första gången sedan vi flyttade till vårt hus. 

En mycket märklig känsla. 

En konstnär behöver arbetsro

Det här inlägget skulle bli intressant och relevant om det inte var för att Skåne pratade konstant vid sidan av mig. Det är Ryssland, bältros och hästar i en salig blandning, och vem kan koncentrera sig på skrivkonst då?

Jag och Kubakrisen

Är på upploppet i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Huvudpersonen, en sextiofyra år gammal man, lever sina yttersta dagar i Laguna Beach, Kalifornien. Han är inte sjuk men ändå inställd på att dö närsomhelst, verkar det som. 'Idag är det mig närmare än någonsin; jag känner det som om det vore alldeles förestående ...'

Hursomhelst. Imorse när jag läste mina morgonsidor gick det upp för mig att berättelsen utspelar sig i oktober 1962. Min födelsemånad sålunda. Roligt, roligt. Vidare gick det upp för mig att det var då Kubakrisen ägde rum, den kommenteras nämligen i berättelsen. Jag googlade raskt eftersom jag under gymnasiet hade en lärare i historia som bara (och då menar jag bara) pratade om sina egna privata problem på lektionerna, och eftersom jag inte heller därefter engagerat mig speciellt hårt i världens historiska utveckling, och upptäckte att vi, vid denna tidpunkt, var ytterst nära ett kärnvapenkrig. 'Det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia.' Spänt läge, alltså. Kennedy och Chrusjtjov höll i trådarna. Hela världen höll andan, och då föddes jag.

Givetvis undrar jag varför mina föräldrar aldrig sa något om det! Ett sånt drama. Jag undrar också vad min mycket oroligt lagda mamma tänkte om att föda barn samtidigt som världen var på väg in i ett kärnvapenkrig. 

Frågor, frågor, men inga svar. Dock känner jag mig från och med nu förbunden med Kubakrisen, och skall studera den ingående. Tack Vilhelm Moberg.

JAHA

Då var det dags att skriva inlägg igen.

Återkommer imorgon med ytterligare ett.

Britta

Fast Britta måste väl få vara Britta. Så typiskt detta, att kvinnor förväntas ha en annan personlighet än de har. Alltid ska de vara tystare och osynligare, ändå DÄR hela tiden med oceaner av omsorg, leende, så att ingen behöver oroa sig för att de har lackat ur.

Nej, Britta, var dig själv! Du är okej som du är även om du är lite si och så.

Muminmamman

Har läst en Muminbok för mitt barnbarn ikväll, och insåg att Britta borde låta sig inspireras av Muminmamman. Hon (Mm) är en aning orolig ibland, men bortsett från det en trygg och kärleksfull klippa för sina närmaste. Inget skrikande och svärande och inga martyriska sammanbrott. Inget springande efter andra karlar som en trånsjuk marskatt.

Nej, lär av Muminmamman, Britta! För i helvete.

Ut i skogen Britta

Se vem jag hittade i skogen imorse. Den raringen kan nog hjälpa vem som helst att börja andas igen.