Jag och Kubakrisen

Är på upploppet i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Huvudpersonen, en sextiofyra år gammal man, lever sina yttersta dagar i Laguna Beach, Kalifornien. Han är inte sjuk men ändå inställd på att dö närsomhelst, verkar det som. 'Idag är det mig närmare än någonsin; jag känner det som om det vore alldeles förestående ...'

Hursomhelst. Imorse när jag läste mina morgonsidor gick det upp för mig att berättelsen utspelar sig i oktober 1962. Min födelsemånad sålunda. Roligt, roligt. Vidare gick det upp för mig att det var då Kubakrisen ägde rum, den kommenteras nämligen i berättelsen. Jag googlade raskt eftersom jag under gymnasiet hade en lärare i historia som bara (och då menar jag bara) pratade om sina egna privata problem på lektionerna, och eftersom jag inte heller därefter engagerat mig speciellt hårt i världens historiska utveckling, och upptäckte att vi, vid denna tidpunkt, var ytterst nära ett kärnvapenkrig. 'Det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia.' Spänt läge, alltså. Kennedy och Chrusjtjov höll i trådarna. Hela världen höll andan, och då föddes jag.

Givetvis undrar jag varför mina föräldrar aldrig sa något om det! Ett sånt drama. Jag undrar också vad min mycket oroligt lagda mamma tänkte om att föda barn samtidigt som världen var på väg in i ett kärnvapenkrig. 

Frågor, frågor, men inga svar. Dock känner jag mig från och med nu förbunden med Kubakrisen, och skall studera den ingående. Tack Vilhelm Moberg.