Kanske ska tillägga att jag inte alltid varit såhär...klängig på mina barn.
När de var små och maken tog med dem på tripp några dagar så jublade jag.
Tystnaden, matlagningen till bara mig, ensam framför teven; det var helt underbart.
Så jag är inte alls den klängiga typen, egentligen.
Verkligen inte någon klängranka.
Men kanske ett litet plåster?
Det är liksom inte lika häftigt att vara ensam längre.
Nu får de gärna vara hemma.
Och DÅ drar dom!
Åt tre olika håll!
Så att jag ska bli förvirrad och inte veta vem jag ska jaga.
Inte schysst.
10 kommentarer:
Hoppas du vänjer dig....snart, för om något år lär de väl vara utflugna allihop.
Kram ♥
Haha, jag älskar när resten av huset åker iväg emellanåt!!! Men fram på kvällen får dom gärna komma hem igen, så jag slipper att sova ensam i huset!!!
Ahhh snyggt typsnitt här. Antar att förändringens tid blåser i takt med separtationsångesten.
*ryser*
Är det så där det kommer att kännas??
Sen alltså.
Då jag skall längta och kanske jaga fyra stycken.
Fyra stycken!!!
Någon borde man väl kunna låsa fast hemma?
Eller?????? :-)
Segsliten: Den yngsta blir 15 i juli så jag hoppas verkligen att det dröjer mer än ett år...
Nettis: Sova ensam har jag inga problem med, men jag vill ha sällskap på kvällarna. Basta.
Mofsan: Något måste jag ju sysselsätta mig med...
Har inte bestämt mig för om jag gillar detta typsnitt så jag kanske ägnar lite tid till det idag också.
Vilken tur, om det flyttar ut en lite då och då, så vänjer du dig gradvis :).
Kram ♥
Skönt för mig som har små barn, för alltid!
Vilken taktik! Hoppas inte mina små gullgubbar kommer på det där.
Usch, låter alldeles, alldeles totalt genomoschysst!
Välj ett gulligt litet bamseplåster i så fall.
Fast jag tror inte du är som ett plåster alls. Bara vanligt mammig. Är inte det normalt?
Det trodde jag iaf.
Nu är jag ju inte mamma, men jag behöver inte vara det för att förstå hur det kan kännas.
Kör med söta plåster och spela lite oklängig mellan varven så märker dom inget *tipsar dock lite tvivlande;)*
Skicka en kommentar