Ulrika gjorde bort sig igår och skrev ut sin förtvivlan på bloggen så det ekade i cyberspace.
Hon ville höra andras bortgöringar för att med dessa lindra sin egen, och jag har tänkt och tänkt.
Inte så att det är svårt att komma på några, men det ska ju vara någon/några som tål dagsljus...
Och då blir det genast knepigt.
Men jag kan ta en som ägde rum när jag var liten och oskyldig. Jag var kanske tio år...?
Och egentligen var det inte jag som gjorde bort mig utan min pappa, men jag bidrog till lilla fadäsen kan man säga. I all min oskuld.
Hursomhelst. Pappa hade varit med en granne och fiskat (vilket han inte kunde så han kom hem tomhänt). Med sig på utflykten hade de haft korv att äta (för de insåg sina tillkortakommande när det kom till fiske.) Well, well...
När pappa kom hem var han lite irriterad.
Lars-Erik, den fräcke, halvfete grannen, hade ätit upp nästan varenda korv!!! Och min pappa som, till synes, är den försynta sorten, hade suttit där och sett korv efter korv ta vägen ner i gapet på grannen utan att säga något. Medan hans väl dolda förtret (och hunger får man förmoda) växte, låtsades han att han inte hade något alls emot att "Lars-Erik vräkte i sig korv efter korv efter korv efter korv".
Med målande ord och kroppsspråk visade pappa precis hur det sett ut när korvorgien ägt rum. Hur Lars-Erik knappt ens gett sig tid att tugga utan bara mulat in korvar med bägge händerna samtidigt.
Nästa gång Lars-Erik kom på besök till oss såg jag korvscenariot framför mig förstås.
"Jag hörde att du nästan åt upp alla korvar!", sa jag spjuveraktigt. (Kanske inte så oskuldsfullt, men ändå.)
Sen drog jag på, precis som pappa hade gjort, och visade med liv och lust hur det hade sett ut. Kan tillägga att jag var med i en teatergrupp när jag var liten och här kom allt jag lärt mig till användning.
När jag efter en stund tittade upp såg jag att varken Lars-Erik eller pappa skrattade, vilket ju hade varit mitt syfte.
Pappa stod och skruvade sig och sa ett lamt: "Eeeh...neeej" till mig. Jag hörde det knappt, det bara pep fram kan man säga.
Och Lars-Erik hade ett konstigt stelt uttryck i ansiktet; som om han inte visste hur han skulle lyckas le genom hela min föreställning.
Då stack jag.
Herregud, de var ju vuxna!
Det var väl inte mer än rätt att de fick lösa sina konflikter själva.
18 kommentarer:
Hahahaa, säger man inte från barn och dårar?
Då kommer sanningen fram.
Tack kära kära Nilla för att du också gör bort dig. Det känns så hemskt att förlöjliga utan att man tror man gör det, förräns man redan gjort det.
och du tyckte säkert du var jättekul ;) och duktig som så målande spelade upp scenen...
Kan tänka mig den pinsamma tystnaden som hördes tydligt när du hade lämnat rummet...
Pinsamt är ordet.
Skönt dock att det inte bara är jag som gör dumma saker....
;)
Hahaha! Jag ser det framför mig!Ojojojoj!
Hahahahahaaaaa...jag tjuter av lycka!!!!!!
Det där kan jag se framför mig! Och jag kan känna din pappas lätta panik när han insåg vartåt det barkade!
HAHAHAHA!!!!
Helt rätt att dra *fniss*
Säkert en smula spänt när det hände, men så här efteråt så blir storyn bara roligare ju fler gånger man läser den!!
Hahaha! Underbart! Skönt att vara barn...
Kan man som vuxen bara dra när det blir en pinsam situation? Hade varit skönt...
Ahh, vad härligt, tack till den tioåringen!
Jag har sökt en personlig assistent tjänst åt en kvinna på 40år m ALS
Hahahaha.. din pappa hade nog kunnat sälja dig för en billig penning i den stunden!!! ;o)
Det är ungefär som när jag tog "kollekten" hos min mormor då hon hade symöte.. finns att läsa i sin helhet under kategorin Barndom!! :o)
Ha en bra kväll!
Hahaha!!! Ja man får ju faktiskt tänka på vad man säger när ungar är i närheten oxå, hihi!!!
Kram!
Min oskyldiga bortgjordhet är ju inget jämfört med ditt präcktiga klavertramp men här är det i alla fall: blogg.bums.nu/2009/06/det-kan-ga-illa-om-man-inte-har-koll-pa.html
wow, vilken historia..!! Jag kan riktigt se det framför mig..*skratt*
Hoppas du mår bra and hey, you´ve got mail!
Ulrika: Vassego! <3
Mocka: Ja, jag tror storyn får extra krydda när man faktiskt kan se pappas ansiktsuttryck framför sig...
Mika: Hahaha, kul att kunna glädja någon med mina fadäser =)
Maj Korner: Ja, panik var nog rätta ordet. Pappa var, som många andra, konflikträdd som fan.
Miss C: Ja, stämningen blev så dålig så jag tyckte att det var bäst att lämna scenen =)
Lastbilstanten: Så är det ju ofta med situationer när man gör bort sig; hemskt när det sker men väldigt roligt efteråt. Fast i vissa fall behöver det gå många år innan det blir roligt...
Stortosmatt: Men det finns mer raffinerade sätt att dra på när man som vuxen gör bort sig. Jag vet.
Lillian: Varsågod! =)
Miss C: Hoppas det går bra! *cross my fingers*
Pia: Ja, jag har läst det inlägget haha! Underbart!
Nettis: Exakt! Och man får ju stå för vad man säger, eller hur?
Bums: Ska strax kika in och läsa!
Annelie: Ja haha, men det är väl klavertrampen man lär av i det fantastiska sällskapslivet, no?
Angående din kommentar: Jag har hört en liknande historia om en lärare som åkte till England och blev full i en bar varpå han lutade sig fram mot kvinnan och sa: "I fel like raping..."
Fniss. Jösses, så dumt det kan bli med ungar i närheten!
Min systerdotterdotter är så där extremt pinsam.
Hon blir nog 4 i år tror jag. Och hon kläcker ur sig de mest pinsamma saker när hon INTE ska det!
Jag kan ju skratta åt det, för det är ju inte min unge... Men för mamman är det nog inte fullt lika roligt! Hihi!
Skrattanfall på G här! :D
Hoppas att farsgubben klarade biffen på egen hand!
Kram ☺
haha, jag gör bort mig konstant, men jag bjuder på det!
Skicka en kommentar