Örebro har gått sönder

Så känns det.

Jag jobbar inte på den drabbade skolan, och på min skola försöker vi nu skapa trygghet för eleverna så att de vill vara i skolan. Det är det viktigaste just nu.

Januari (du vidriga) lider mot sitt slut

Och jag har överlevt så här långt.

Benny och Britta också. De har uteslutit vissa kolhydrater ur sin kost och de står på ett ben när de knyter skorna. 

Mer än så blev det inte av med deras nyårslöften, och det är kanske bra med tanke på att det är de måttliga förändringarna som blir bestående i längden. Inte de drastiska.

Britta lovade också att sluta tänka på Hans. Ett löfte hon inte sa något om till Benny eftersom han då förmodligen skulle undra varför ett sådant löfte behövde avläggas. 

Något jag också undrar över. 

Benny och Britta lever

De små liven. 

Och de följer Hotell Romantik som går på söndagskvällarna nuförtiden. Britta tycker att programmet är lite sjaskigt men ändå intressant, ur ett samhällsperspektiv. Benny håller med.

Britta: Du ställer aldrig några frågor till mig! Du är precis som den där, vad han nu heter, han med runda glasögon.

Benny: Jag ställer väl frågor till dig?

Britta: Nej, det gör du inte. Du har egentligen aldrig visat något intresse för mig som person. Men tyst nu, jag hör inte vad han svarar.

En halv minuts tystnad, bara TV'n som maler på.

Benny: Han säger att han ska bättra sig ...

Britta: Pyttsan. Faktum är att han inte ställer några frågor till henne, att han inte vill veta något om vem hon är. Jag förstår att hon tappar intresset.

Benny: Men jag har alltid velat veta vem du är!

Britta: Några frågor har du då aldrig ställt.

Benny: Det har du aldrig sagt något om förut?

Britta: Nej ... jag har faktiskt aldrig tänkt på det tidigare ...

Benny: Jag tycker nog att jag har ställt en hel del frågor.

Britta: Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men nu tittar vi på det här, prata kan vi göra sen.

Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER!