Äpplet faller inte långt från trädet

Jag: Blä, det blir inget inlägg ikväll, jag har ingenting att skriva om.

Äldsta dottern: Du kan skriva om godis, det var ju länge sen...

Hey

Nu har jag skrivit svar på era kommentarer till mitt inlägg om ironi, så kolla kolla.

Det var bra för mig att skriva det inlägget.
Efter att ha varit lite bekymrad över att min ironi inte alltid går fram, har jag insett att jag inte behöver bekymra mig för det.
Jag kan inte skriva så att det passar alla, då skulle det inte bli något kvar att skriva.
Dessutom har jag insett att det kan vara så att jag misstolkar kommentarer jag får därför att jag missar ironin.

Tjolahopp tjolahej, det är som livet i allmänhet; fullt av missförstånd och dråpliga situationer. Men det skulle vara rätt trist utan dem...

nilla <3 ironi

Jag är oftast ironisk när jag skriver.
Ingen speciell tanke bakom det när jag skriver, det bara kommer.

Ironi fascinerar mig.
Så pass att jag skrivit en uppsats i engelsk litteratur på temat ironi.
Den handlade om delar av Nadine Gordimers skönlitterära verk.

Gordimer har hela sitt liv verkat som författare i Sydafrika och under apartheidtiden var många av hennes böcker bannlysta eftersom hon via dem beskrev det sydafrikanska samhället som hon såg det. Exempelvis såg hon att en människa är en människa oavsett hudfärg. Något som de styrande tyckte var väl magstarkt.

För att undkomma den sydafrikanska censuren utvecklade hon en underbar, subtil ironi i sina texter. Hon berättade bl a om vita välgörenhetsivrare som var så godhjärtade att de hjälpte de svarta med mat och kläder (trots att de var svarta). Och makthavarna kunde med tårfyllda ögon fira självförhärligande orgier medan andra läsare uppfattade den skarpa samhällskritiken som med ironins hjälp levererades som en smäck.

Det är ofta så ironin används; som en indirekt kritik av ett system, av rådande ideal, av makthavare och av föreställningar om hur det ska vara.

Kritisera med hjälp av ironi kan man göra även om man inte är författare, det krävs bara att man är en ohämmad härmapa med lite fantasi. Tjolahopp, tjolahej liksom.

Vad jag skulle komma till var att jag ibland märker av kommentarer jag får att min ironi inte uppfattas. Kanske beror det på att jag ibland är otydlig eller att ironin i sig helt enkel är hårfin.
Men, FYI, jag är inte fullt så korkad, barnslig och t ex missunsam som det ibland verkar...


Varudeklaration:

Jag är mer eller mindre ironisk nio gånger av tio.

Jag älskar att ironisera.

Jag är rätt smart. Egentligen.

fredagsbikt

Gissa vem som sitter här framför min dator och har ätit för mycket godis?
Den som gissar rätt vinner resten av min godispåse.

Är det inte en aning omoget att äta för mycket godis när man väl äter det?
Vore det inte mer vuxet att ta några chokladbitar och sen, med platt mage och slanka ben, vara nöjd med det? (Det skulle vara så snyggt, jag kan se det framför mig.)

Om jag nu ska analysera detta beteende så tror jag att det bottnar i en rädsla att vara perfekt.
Jag menar, vem vill vara perfekt?
Förutom Paris Hilton och min granne (som bor två hus bort i samma kvarter men på andra gatan.)
Att vara perfekt innebär så mycket avundsjuka och hatiska blickar från mindre perfekta människor, förstår ni. Och det vill jag inte bli utsatt för. *fullt begripligt*

Men är det bara godisätandet som står mellan mig och ett liv i perfektionens tecken?

Ja.

Befriande tofsar

Ledaren på dagens Friskis hade inte rakat sig under armarna!

Så himla befriande känsla.

Förvisso hade hon sådant där blont fint hår som inte gör så mycket väsen av sig.

Till skillnad från mig som har mörkt hår av hästtagelkvalité som min mamma var vänlig nog att upplysa mig om när jag var i tonåren.

Så det kanske dröjer lite innan jag vågar följa i Friskisledarens fotspår.

Jag väntar och ser om hon startat en trend.

*hoppas*

Och

Lakritsbåtar

*glömde*

Sådärja

Salta/kola ovaler
Häxvrål
Sega råttor
Skumbananer

Min mage behövde det, för den har varit ovanligt svullen och bubblig idag.

Och gott var det.

Det lönar sig att klaga

Var förstås väldigt ömklig när jag kom till jobbet imorse.
Tre klasser senare var jag halvt medvetslös.
Mattelärarkollega, vi kan kalla honom Pnils, som råkade komma i vägen fick agera klagomur.

"Ja du, om du tycker jag ser trött ut *himlar med ögonen* så kan jag berätta att jag gick upp kl. 04.00 imorse...bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla...vem kommer på idén att åka iväg kl.04.00???... så mer än två timmars sömn blev det nog inte*räknar*...bla bla bla bla bla bla...HELT groggy i huvudet...bla bla bla bla bla bla...om jag schluddrar så vet du varför...bla bla bla...så närsomhelst lär migränen slå till...*konstpaus*..."

Min kollega såg bekymrat på mig och beordrade mig att åka hem och lägga mig och sova.
Trots att klockan bara var 13.00.

Men en martyr av min kaliber åker förstås inte bara hem hursomhelst.

"Ja ja, jag ska, men först måste jag göra det och det och det, för det gör sig minsann inte självt...", sa jag och släpade mig mödosamt upp till mitt arbetsrum.

En stund senare satt jag vid min dator och öppnade ett mail från nämnda kollega:


Hej Nilla

Om det är måndag när du öppnar detta så stäng genast av och åk hem och lägg dig och vila!!!!

Tycker du att vi behöver "funktionsräknare"?Kanske några, 5-10 st. men jag tycker att det är bra med enklaste enkla också, 5-10st??

Pnils

Himla rart måste jag säga.

Se rubriken!

Is there anybody out there?

Nya utmaningar hela tiden.
Ikväll är jag helt ensam hemma.
Och det är lördagkväll, mind you.

Äldsta dottern är i Lund, där hon bor, så jag kanske inte direkt kan anklaga henne för det.
Mellandottern är i Uruguay. Kan inte anklaga henne heller egentligen eftersom jag gått med på det hela.
Yngsta dottern är i annan del av stan där det finns mycket "roligare" killar än i vårt eget område. Hon är 15 så hon är förlåten. (Jag har själv varit 15 och det var fan inte kul.)
Maken är i Paris. Han ska jag anklaga så snart han kommer hem. Jag har minsann för mig att han var mer hemma när jag var i 20-årsåldern. Om jag minns rätt.

Varför är inte jag också i Paris? Ja, det är en lång historia som inte är kort.

Men har man hund, tonårsdotter, ett jobb som aldrig tar slut samt oföretagsamhet som främsta kännetecken så far man inte runt och weekendar så mycket i Europa, hur inne det än är.

Så här sitter jag mol allena.
I min ensamhet.
Med en avstängd TV som enda sällskap.
Och en hund som ligger och snusar under altanen.

Och har det lite najs faktiskt.
*vänjer mig*

Mitt öde är utstakat

Sitter på jobbet för att hinna med allt som jag inte hann med i veckan.
Och vad händer?
Jo, jag sitter och bloggar!
Ska bara läsa den bloggen.
Och den,
och den,
och den.
Ska bara skriva ett litet inlägg.

Det är ju helt uppenbart att det är bloggandet som är mitt kall i livet.
Mitt beteende kan inte tolkas på annat sätt.
Och jag tror på ödet, eller nåt.
Alltså borde jag sluta jobba per omgående.

Jag är glad att jag låter mina handlingar styra mig på rätt väg i tillvaron.
Tänk om jag, just nu, skulle kämpa emot och tvinga mig själv att jobba!
*ryser*