1. Körde på liten krokig landsväg utan vägren när jag plötsligt hade en cyklist frenetiskt trampande framför mig. Kunde inte hålla ut så mycket och ge cyklisten vingelutrymme eftersom det samtidigt kom en mötande bil. Skåne klagade. 'Man måste ge vingelutrymme!'
2. Vid en motorvägspåfart hann jag inte kolla döda vinkeln innan jag körde ut och bad därför Skåne kolla åt mig. Skåne arg.
3. Ett par gånger, på liten krokig landsväg, hojtade Skåne att jag körde för nära vägrenen. Jag förklarade att jag inte kan titta i höger sidospegel samtidigt som jag håller koll framåt. Skåne sa att jag måste det.
4. Placerade mig fel när jag skulle in i en rondell och ta första avfarten till höger. Glömde blinka också. Skåne klagade, men jag förklarade att han så klart inte kan förvänta sig att jag ska köra perfekt när jag håller på och lär mig.
5. Kom in i något som heter tift-rondellen utanför Linköping. Tift-rondellen är egentligen en trafikplats och inte en rondell och där var det ett enda virrvarr. Jag hann aldrig orientera mig så jag åkte ur den åt fel håll. Dessutom missade jag en väjningsplikt där inne någonstans. Skåne skärrad.
I övrigt körde jag som en GUD.
6 kommentarer:
Glöm inte att du delar väg med en massa 90-åringar också. Och fyllerister. Och halvblinda. Och halvdöva...
Kalle Byx: Usch, nu blev det jobbigt! Måste jag tänka på det?
Jag har ju fullt upp med att tänka på mig själv!
Om ni klarar detta, du och Skåne, har ni inte bara övningskört för ditt körkort. Ni har även provkört er relation och jag kan bara hålla tummarna. Samt berätta att min bror började undersöka hur man upphäver ett syskonskap, rent juridiskt, när han tröttnade på att jag var så svårlärd (enigt honom). När han ansåg att jag så gott som kört rakt ner i Dalälven (nåja, ett av dess tillflöden) och jag ansåg att han med flit lurat ner mig på älvbrinken (well, bäck-kanten), då slutade vi med övningskörandet. Fem år senare tog jag tag i det igen – nu utan brorsan – och det gick hur bra som helst.
Sensmoralen av denna berättelse är INTE att du ska sluta köra nu för att börja om fem år senare. Sensmoralen är att det är ofattbart svårt att övningsköra med någon närstående. Det kräver nerver av stål, snabba reaktioner kombinerat med ett saktmodigt och förlåtande sinnelag, humor, tålamod, sinne för planering och improvisation (samtidigt) och människokärlek i största allmänhet. Då kommer det att gå finfint!
Karin: Jag har ju inte kört ner i Dalälven, i alla fall! Ska jag hälsa Skåne.
Det var väldigt mycket som krävdes där. Nerver av stål har ingen av oss, så mycket kan jag säga. Resten kan vi nog uppvisa, åtminstone när vi är på gott humör. Vi får väl se hur långt det räcker ...
PS Karin! När jag kommenterar hos dig försvinner min kommentar. Funderar på om den hamnar i skräpposten? Likadant var det för ett par veckor sedan när jag försökte skriva kommentar till ett av dina inlägg. (Den med din målning.)
Skicka en kommentar