Jag har drabbats av en ordentlig förkylning och sitter här i min soffa och snörvlar. Eländigt kan man tycka, men i sanningens namn är jag GLAD. Att leva är att känna, och även om en redig förkylning trubbar av lukt- och smaksinnena, så känner man att man lever. Snor och huvudvärk har den effekten, vilket gör mig tacksam och oändligt ödmjuk. Inser att chansen är stor att min förkylning kommer gå över och att jag om några månader kommer få uppleva min femtioåttonde vår. Vad mer kan man begära av livet?
Ett och annat kanske, som de bortskämdas skara förmodligen skulle pipa om de fick chansen. För det är ett satans gnäll i det här landet vid den här tiden på året. Det är för grått och för mörkt och för regnigt och för kallt och gud vet allt. Jag har arbetskompisar som tycker de är några slags hjältar bara för att de tar sig till jobbet på mornarna. Med pust och stånk kommer de in i arbetsrummet och utgjuter sig över sakernas tillstånd. De låter som om de precis gått igenom ett lidande av överjordiska mått, de bortskämda små asen.
Jag lovar att när de väl ligger på sina dödsbäddar kommer de med saknad tänka på de där mornarna i november när de släpade sig till jobbet och väl där hade privilegiet att klaga vitt och brett. När vi lider känner vi, och det är det som är så bra. När vi njuter känner vi också, men som alla vid det här laget vet finns ingen glädje utan sorg. Heller ingen njutning utan lidande.
Så TACK för förkylningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar