Kollar på längdskidåkning och förundras över att de åker så fort. I nedförslöporna är det inte så konstigt, men när de åker på plant underlag! Helt otroligt vad snabbt det går. Ska väl inte jämföra med mig själv, men när jag åker går det farligt mycket långsammare. Även när jag var ung, och faktiskt åkte lite längd då och då, var jag inte i närheten av deras hastighet.
I år ska jag åka några gånger har jag tänkt. Jag har ju bil och kan ratta upp den till Kilsbergen. Behöver bara falla lite snö först. Mitt förkylningshelvete måste också gå över. Vet inte varför just jag drabbats men det är väl någon där uppe som vill att jag ska ha en snorig käftsmäll.
Man får klaga lite när man blir förkyld. Som sagt är jag glad och tacksam, men snor och huvudvärk är fan inte kul. Båda delar tynger ner humöret ganska rejält. Ett humör som redan dignar av ett grått och mörkt november. Och inte blir det bättre av att svt1 visar en massa hurtfriska atleter fara fram i skidspåren.
Man får trösta sig med att de nog inte har det så lätt i sin privata del av livet. En relation med en elitidrottare kanske fungerar på ytan, men under ytan måste det ju vara ren katastrof. Träning, träning, träning, tävling. Svettiga kläder som hänger på tork i hemmets alla vrår. 'Nej, tyvärr kan vi inte åka på en romantisk utflykt den helgen för då är det SM.'
Man har det rätt bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar