Kollade igår upp en gammal klasskompis från gymnasietiden. En fördel med facebook är att man kan hitta kreti och pleti. Ni vet hur det är; man vill inte kontakta folk och fä, men veta hur de har fixat sina liv vill man ju. På facebook har alla fixat sina liv, så även den här gamla kompisen. Och hon var sig tamejfan precis lik, hur kan vissa knappt förändras mellan tjugo och femtiosju?
Hon har två söner som ser nästan jämnåriga ut. Ganska unga, så hon måste ha fått dem när hon var en bra bit över fyrtio. De är lika henne, speciellt den ena, så det är ingen tvekan om släktskapet. Någon pappa till barnen såg jag inte röken av, men mitt ex syns inte på min facebooksida heller, bevare mig väl (sa egyptiern och blev balsamerad.) Vidare har hon en katt, och en del vänner. Ingen bil, men hon bor ju i Stockholm där man klarar sig bra utan.
Det som förvånade mig mest var en kommentar av en kille i ett av kommentarsfälten. En som gick i min parallellklass på högstadiet. Han undrade om hon ville följa med och paddla i hans kanot, hoppsan hejsan! Frågan är om de tagit upp bekantskapen nu på äldre dagar? Eller om de har varit kompisar hela tiden, men det verkar lurt.
Nåja. Hon får leva sitt liv så lever jag mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar