fredag 1 oktober 2010

Gasen i botten

Nu har jag plötsligt fullt upp i min lilla tillvaro av migrän och kullar.
Nästa vecka ska jag lämna in mitt pågående skrivprojekt, dvs, ja, det jag skriver på, eller hur man nu ska uttrycka det. För respons. Alltså, det jag skriver på ska få respons. (Här skulle jag vilja uttrycka ett Edvard Munch-skri; Oooooooooooaaaah! Jag hoppas ni uppfattar fasan och skräcken.)
Jag måste få ihop berättelsen (alla mina lösa trådar) till något som hänger ihop. Spännande att se om det är möjligt. Sen ska det hela förhoppningsvis bli begripligt även för andra än mig själv. Här är jag lite orolig. Ibland tänker jag att nog bara jag själv och min syster kommer förstå det jag skriver. Det finns nämligen en hel massa grejer mellan raderna. Vilket i och för sig är bra, men allt ska helst inte befinna sig där.
I alla fall så sitter jag och småskrockar när jag skriver, och det är ju bra i sig. Jag kanske får nöja mig med det. Att i livet ha hittat ett sätt att roa sig själv är väl inte det sämsta. Behöver man egentligen ha högre mål än så?
Hursomhelst, så är inte mitt skrivprojekt det enda jag har att göra, nej, dessutom ska jag städa, blogga, jympa och laga mat t ex.
Hur hann jag jobba när jag jobbade? Det kan man verkligen undra.

9 kommentarer:

stort och smått sa...

Jobba är klart överskattat. Jodå.

Tant Björn sa...

Det är just det som är problemet, man hinner inte jobba och göra alla roliga saker samtidigt..
Skrivprojektet kommer säkert få bra respons. Tro på dig själv!

Anonym sa...

Inte sedan i januari har du hunnit blogga så mycket som nu! :)
/Knasterfaster

Anneli sa...

Den där tiden är ett problem! Men ett problem som måste lösas :)

Lycka till!

nillas liv på pinnen sa...

SOS: Lite överskattat är det allt.

Tant Björn: Jo, men JAG tror på mig. Frågan är om de andra gör det. De som ska läsa, alltså.

Knaster: Det kanske du har rätt i? Hinner du med att läsa?

Anneli: Man får ta den tid man har, helt enkelt. Inte slarva bort den.

Katarina sa...

Men om du kan gömma en massa saker mellan raderna måste det ju betyda att du fått till en massa rader att gömma saker emellan? Låter ju alldeles utmärkt tycker jag.

Fast det kan ju hända att det är en känsla jag fått av att läsa mellan raderna. Och fått det som inte stod där helt om bakfoten. För det är ju det som är problemet med att försöka läsa mellan raderna; det står ju ingenting där!

Och jag förstår inte att du framhärdar i det där med att städa och laga mat. Du är ju författare nu, såna världsliga ting borde inte ha någon plats i ditt liv. Du ska tillbringa din tid på ett högre plan. Eller möjligen liggande på en kulle.

Anonym sa...

Vad härligt det låter/verkar, allt detta som har med författandet att göra. Nja, kanske inte själva granskandet, men i alla fall. Jag tror du mer och mer förstår dina elever, som hela tiden ska prestera inför en granskare med hökblick (inte du alltså). Å andra sidan har jag förstått att du förstår dina elevers dilemma. Säger som många gjort här, jag väntar med spänning på debutromanen. Håller tummarna!
/Småländskan

Märta sa...

Mellan raderna är det bästa som finns! Får läsaren att känna sig slug. Eller dum. Men de sistnämnda kan ju låta bli att läsa.. :)

Spader Madame sa...

Det är väl den där jävla kullen som slukar all tid? För övrigt så är det inte så farligt att vråla ut sin rädsla mellan varve.

Tycker du är så himla modig- OCH bra!