Min skapandeprocess

När man skriver känsliga scener i sin beiga roman krävs det viss koncentration. Man får, så att säga, gå in i sig själv och ösa ur sin emotionella källa. Jag vet inte hur ni gör när ni öser ur era emotionella källor men jag behöver slappna av och blunda. Sedan skriver jag. Tjuvkikar bara lite så att jag ser var tangentbordet är.
Nyligen skrev jag en scen där min huvudkaraktär känner starkt med en annan person som blir besviken. Jag gick in i mig själv och kände att hon led så väldeliga med den här andra personen att smärtan nästan sprängde sig ut ur bröstet på henne. Och framför mig kunde jag se hur hon förtvivlat tog sig för bröstet, så ont gjorde det.
Nu har jag inte bara en emotionell källa utan också en poetisk dito som ivrigt rann till. När jag skrivit färdigt sparade jag och stängde av datorn. Dagen efter plockade jag fram texten och läste:

Jag tryckte handen mot bröstbenet i ett försök att hålla det på plats. 

Men herregud. Så kan man ju inte skriva. Jag raderade och gick in i mina inre källor för att formulera om mig. Läste snabbt igenom och tyckte att det funkade. Igår läste jag det på nytt:

Jag tog mig för bröstet i ett försök att hålla det på plats.

Öööh, liksom.
Nu har jag gett upp försöket att hålla något på plats:

Jag tog mig för bröstet.

Klart.