Skriver

Och det för första gången på länge. Kul att se att Börje är kvar och att han är pigg på att utvecklas vidare, så som romankaraktärer helst ska om det ska bli lite krut i berättelsen.

Inte för att jag vet vart han är på väg.

Men.

Jenny Valentine vet inte heller vart hon är på väg när hon skriver, och hon har gett ut fyra, fem, sex eller nåt böcker. Jag lyssnade på henne på bokmässan och blev ... kär kan man nog säga. Ibland blir jag väldigt lätt kär.
'Om jag bestämmer i förväg vad som ska hända kan jag inte skriva', sa hon och såg intressant avslappnad ut. När jag senare såg henne i folkhavet på mässgolvet skyndade jag fram till henne och skrek sa: INTE JAG HELLER! Fast på engelska, eftersom hon inte förstår svenska. Jag berättade för henne om min vånda över att inte kunna skriva med synopsis, och hon sa (igen) att inga synopsis behövs. Att man kan låta karaktärerna leda vägen. Thank you, Jenny Valentine, I love you.

Nu sitter jag här med min auberginefärgade och ser henne framför mig. Och jag bara skriver på. Har ingen aning om vad det kommer bli av det hela, men jag har jävligt roligt, och det får räcka.

Jenny Valentine i mitten. Till vänster om henne sitter Jenny Jägerfeld och till höger en karl.
                                                          Foto: Magica de Hex

Okej

Det kanske var något av ett önsketänkande, det där om att mina elever längtar till vår mattelektion på måndag morgon. Men ändå. Varför skulle de inte.

Så jag tror nog att de gör det.

Ikväll ska jag gå på teater med KNASTERFASTER, fatta vad kul. Inte för att man kan veta innan hur roligt det blir, men oddsen är goda. Först ska vi prata med varandra och sedan ska vi äta samtidigt som vi ser pjäsen. Hög mysfaktor på det. Ostnebulosa ska vi mumsa i oss, en tallrik var. Jag vet vad ost är och jag vet vad en nebulosa är (ett jätte jätte jättestort moln av gas i rymden), men vad en ostnebulosa är vet jag inte. Kanske ost i gasform.

Nu ska jag dammsuga klart.

Jaha

Då var det fredag igen. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur mina elever ska klara sig utan mig hela helgen. De kommer hänga på låset på måndag morgon kl.08.15, det är vad jag tror. Då har vi matte tillsammans och det är väldigt roligt att ha det att se fram emot. Tycker de.

Nu ska jag dammsuga.

Läget

Mitt liv är en aning rörigt den här hösten, om ni undrar varför jag bloggar så glest.

Det undrar ni inte?

Nä nä.

I alla fall så känner jag mig som en tårta som luften har gått ur. Och bloggandet blir därefter. Endast tre av mina sju bloggar prunkar för närvarande.

Nej, jag skojar bara, jag har inte sju bloggar. Bara typ en. Som inte prunkar så värst.

På temat: vad är det för fel på dagens ungdom?

Har idag ansträngt mig för att vara rolig på jobbet, men otack är världens lön. Skrev matteuppgifter, eleverna skulle räkna med negativa tal och jag hade printat ut statistik från SMHI. Uppgifterna var av typen 'Beräkna skillnaden mellan högsta respektive lägsta uppmätta temperatur i Vouggatjolme i januari 1988.'  Och så vidare.

Kul, men okej, det låter lite träigt, och det var därför jag fick idén att slänga in ett engelskt ord i en uppgift: Beräkna skillnaden mellan högsta respektive lägsta temperaturen ever i Sverige.

Kände mig inte bara rolig utan lite cool också.

- Vad står det här? frågade den elev som först kom till den här uppgiften. Hon pekade på ever.
- Ever, sa jag.
Efter ett par minuter räckte nästa elev upp handen.
- Öh, vad står det här?
Jag lämnar åt er själva att fantisera ut hur de såg ut när deras poletter trillade ner. De är i total avsaknad av humor, det är allt jag har att säga.

Satans tråkmånsar, får man lust att utbrista. Men kanske är deras humor bara en aning outvecklad, de är ju ganska unga. Annat är det med oss i medelåldern, vi förstår liksom det roliga med att oväntat flika in ett engelskt ord i en svensk text. Dessutom tycker vi att det är jävligt coolt.

Visst?

Nä,

nu ska jag gå och sova.

Inte nog med att jag blivit dissad av fyra förlag

Idag har jag fått höra av en elev att jag ser sur och tjurig ut. Hon är inte min elev men jag hade ett enskilt samtal med henne. Mitt i det säger hon:

- Du är ju trevlig.
- Eh ... ja? (That would be me.)
- När du kom in i vårt klassrum såg du ut som en sån där sur och tjurig lärare. (Hon hötte med pekfingret för att illustrera hur tjuriga lärare gör.)
- Ha ha, nej, jag är inte speciellt tjurig av mig.
- Nej, du är ju inte det, det är bara att du har ett sånt utseende.

Jag säger som Aristoteles sa på sin tid: Vad fan ÄR det med dagens ungdom???

Skrivhelg

Helt ensam hela helgen eftersom jag ska ägna mig åt mina romaner. Blir si och så med skrivandet nu när jag jobbar så mycket, alltså måste jag boka in helgerna. I alla fall den här helgen, som just nu klockan nästan fem på fredagseftermiddagen känns som ett stort hav av tid och lättjefullt bankande på tangentbordet. (Jo, jag bankar in orden i datorn, fråga min familj eller varför inte mina arbetskompisar.)

En skrivhelg, det låter helt ljuvligt i mina öron. Skrivhelg, skrivhelg, skrivhelg. Fast jag har lärt av mina misstag, vilket innebär att jag inte satt upp några jävla mål. Det enda jag bestämt är att jag ska öppna mina romaner (dokumenten) och läsa lite i dem. Eftersom jag känner mig själv vet jag att det kommer leda till en del nya ord; jag kan nämligen inte läsa det jag själv skrivit utan att ändra och skriva till nytt.

Men det låtsas jag inte om just nu, jag säger bara lugnt och fint till mig själv: Raring, du behöver inte skriva något i helgen, det räcker att du läser i dina dokument, bra va? Och med ens känns mitt liv som en kravlös tango att bara flyta med i. Istället för ett avancerat trapetsnummer på en cirkus. Man är bra lättlurad. Hoppas jag. För om det nu inte funkar (eftersom lögnen kanske kommer i kapp mig när jag babblar om den här) så kommer jag bli väldigt besviken. Väldigt, väldigt besviken. En hel skrivhelg åt helvete, fy fan.

När jag blir stor ska jag bli mogen

Gjorde bort mig på jobbet för en vecka sedan. Så till den milda grad att det (uppenbarligen) tog en vecka innan jag ens kunde nämna det här på min egen blogg. Det jag gjorde kommer kanske bli en trevlig anekdot om några år sisådär. När jag avtackas som pensionär, föreslog en kollega idag. Hon är en av tre på min arbetsplats som i efterhand fått ta del av fadäsen. De första två såg helt chockade ut när jag berättade, men den här tredje var snäll och sa att det jag gjort nästan kan sägas vara normalt. (Det kan det inte.)

Den som drabbades av mitt klavertramp har inte förlåtit mig än (trots att jag bett så rart så ni anar inte), men idag fick jag en blick som inte var alltigenom fientlig, och det ser jag som ett framsteg. Ett annat framsteg är att jag överlevt en hel vecka med denna intressanta pinsamhet i bagaget. Som jag inte tänker avslöja. HELL NO!

Depressionen är över

Att skriva blä på sin blogg kan rekommenderas. Efter att jag gjort det igår sipprade min depression bort och i dess ställe störtade skrivlusten fram likt en het svallvåg. Plockade fram min auberginefärgade skapelse och gav Börje (min huvudkaraktär) en omgång som heter duga.

Förlaget sa att min beiga roman är svår att placera i en genre. Min aubergine blir ännu mer svårfångad, det är min sorgliga magkänsla. En viktig del av berättelsen utspelar sig i nutid mellan två medelålders män i en skrubb någonstans i Sverige, vad kan det vara för genre? En sådan setting kan ju utvecklas åt alla möjliga håll. Psykologisk thriller? Chic lit? Kriminalroman? Romance? Bildningsroman? Brevroman? Pikareskroman? Vilken passar bäst, tycker ni?