Idag var dagen med stort D

Dagen då jag skulle kväva semesterångesten genom att ta itu med diverse arbetsuppgifter. Och vad händer? Ingen ångest såklart! Enligt lagen om alltings jävlighet.

På sitt sätt bra förstås, hela syftet var ju att må bättre och nu har jag ju gjort det idag. Problemet är bara att jag inte vet varför. Mycket irriterande för en känslig och matematisk själ som jag. Det är som att det sitter en liten jävel på min axel och bara njuter av spektaklet, så känns det.

Men ...

Jag skulle ju kunna göra en arbetsuppgift varje gång jag drabbas av existentiell ångest orsakad av semester. Tvång på det, alltså.

Måste bara komma ur mitt destruktiva 'jag vill inte' varje gång det är dags. Jag vet inte om det finns fler i min ålder som brottas med 'jag vill inte' så fort något behöver göras? Antar att de flesta lämnar dylika barnsligheter bakom sig innan trettio typ?

Mina 'jag vill inte' har snarare utvecklats än avvecklats genom åren. De kommer i en rad olika varianter där J A G  V I L L  I N T E nog är den mest förekommande. Javillintee är lite lamt, men användbart när man vill ha medömkan, och det vill man ju ha mellan varven.

Dra åt helvete, kan man också säga, i en rad situationer är det synonymt med 'jag vill inte'. Man får avgöra när det passar och när det inte gör det. Jag får se jag ska fundera på det är användbart på jobbet. Ett sätt att köpa sig tid för att komma på en riktigt smashing och orginell ursäkt. Sen har vi förstås onda ögat. Den är många fler än jag skitbra på, det vet jag. Svår att använda på sig själv dock.

Som synes är mina svårigheter i det närmaste oöverkomliga. Ska göra ett försök, absolut, men som ni förstår kommer det förmodligen misslyckas.

Att ha semester

Det är inte så jävla roligt som man skulle kunna tro.

Men det ger en tid att fundera på meningen med livet, och är inte den att arbeta? Att mellan bestämda tider slita och knoga, och sedan under begränsad tid (kvällstimmarna) vara ledig?

Lyckan med att själv få bestämma över sin tid är en myt, har jag kommit på. Vi människor är inte skapta för lösa boliner, vi klarar inte av det ens i normala temperaturer. I extrem värme blir det fullständig katastrof.

Man skulle kunna tro att det är mig själv och mitt liv jag avhandlar här, men faktum är att min slutsats gäller alla människor. Vi mår inte bra av att vara lediga och själva behöva ta en massa jävla ansvar för hur vi ska spendera dagarna.

VI KLARAR INTE AV DET!

Ville bara säga det.

Är besviken på mig själv

I morse väcktes jag av min brandvarnare strax före fem, så nu vet jag hur jag reagerar i en akut situation.

1. Jag blev skiträdd! Går ju mer eller mindre bara och väntar på att det ska börja brinna även i mina trakter. For som en raket upp ur sängen, finns inget bättre sätt att beskriva det.

2. Irrade runt i hallen under brandvarnaren utan att komma på hur man stänger av den.

3. Sprang tillbaka in i sovrummet och plockade fram en BH ur byrån, tog en vit, snabbt på med den.

4. Såg en klänning hänga över en stolsrygg men hejdade mig när jag insåg att jag kanske inte skulle komma tillbaka in i lägenheten på flera timmar när jag väl lämnat den. Sprang in i garderoben och hoppade i ett par byxor.

5. Hittade en t-shirt på en stol i köket, på med den.

6. Drog ut köksstolen i hallen för att komma åt brandvarnaren, man blir ju galen av ljudet!


Det är väl tur att jag inte blev brandman, eller hur? Precis när jag kommit upp på stolen slutade brandvarnaren tjuta och jag kunde lugnt (nåja) sniffa runt för att lokalisera elden som jag aldrig hittade. Kikade även ut i trapphallen men det brann inte där heller. Skönt.

Mindre skönt att jag beter mig så irrationellt och förvirrat i en krissituation som denna. Hur ska det gå när det brinner på riktigt? Varför blir det primära att få tyst på brandvarnaren? Varför måste jag ha tuttarna på plats i en BH innan jag ens undersöker om jag är i livsfara? Varför väljer jag byxor och t-shirt när det hade gått mycket snabbare att dra på mig en klänning?

Usch, vet inte ens om jag vill veta svaren ...

Jag har hittat bokmärket

Som kommer ge Skåne och mig den skjuts vi så väl behöver inför sluttampen av Nils Holgerssons fantastiska resa genom Sverige

Bildbevis

Vi tragglar på i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bilden är från en park i Göteborg i helgen. Boken till vänster i bild. Till höger min sarong. Någon minut efter denna bilds tillblivelse läste vi ivrigt vidare i berättelsen.

Och för alla som med spänning följer vår läsning ska jag nu berätta om Dunfin.

'Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin', diktar Lagerlöf. En mjuk och glänsande fjäderskrud sätter pricken över i:et.

Ni fattar, det här är en gås utöver det vanliga.

För kontrastens skull (får man anta) har Dunfin två systrar, som i sina fula fjäderskrudar utan minsta dåliga samvete planerar det ena mordet efter det andra för att bli av med Dunfin. Sånt skitbeteende.

Nå, slår Dunfin tillbaka en mörk natt?

Nej, för hon fattar ingenting! Mild, god och synnerligen korkad struttar hon omkring och tror alla om gott intill idiotins brant. Hon håller fan på att stryka med på kuppen. Skåne och jag försökte påminna varandra om att det bara var en saga, men som ni förstår blev vi ju galna på henne.

Frågor om människans natur som infinner sig vid kapitlets slut:

Vad är det för fel på Dunfin? Har du någon Dunfin i din bekantskapskrets? Vad kan du göra åt det?

Inga paralleller i övrigt - up my ass

Jag skulle inte ha skrivit Inga paralleller i övrigt för nu kryllar det av paralleller i mitt huvud.

Ett exempel i mängden:

Meghan Markle har, som bekant, ett förflutet inom skådespeleri. Det har jag också. Jag var tolv, vilket var flera år innan Meggis ens var född. Först hade jag huvudrollen i en bejublad skolpjäs, och sedan spelade jag Askungen i en teatergrupp inne i stan. En kort karriär, men jag hade skådespelartalang, det minns jag tydligt. Min teaterlärare sa att jag snabbt kom in i min roll, och det var nog inte utan anledning. Hade jag fortsatt på den här vägen (vilket jag då hade allvarliga planer på) vet man inte var det hade slutat. Kanske hade jag idag varit gift med Prins Charles. Nej, jag skojar bara, han verkar inte vara någon lustigkurre precis. Och det är ju jag.

Snart söndag

Men inte riktigt än, så jag ska försöka hålla in mina hästar. Inte helt lätt när blogglusten slår till, man tänker att ett litet inlägg väl ändå kan få passera? Ett obetydligt, meningslöst som inte har någon funktion?

I alla fall så sitter jag på ett tåg till Göteborg nu. Jag och ett antal andra tappra själar som ännu inte gett upp hoppet om SJ. Jag tänker som så, att varenda kilometer åt rätt håll är ett steg framåt. Det gäller att se glaset som halvfullt, och förr eller senare kommer man ju fram. Hur många försenade tåg jag än suttit på senaste tiden har jag alltid kommit fram innan tåget tillbaka avgått. Och det är ändå bra. Heja SJ friskt humör, det är det som susen gör, får man lust att hojta, inte sant?

Nu är det sommar!

Och ärligt talat; finns det något mer romantiskt än att tälta?

Nej, det gör det inte, så om tre veckor åker vi till Gotland för en tältdejt, lilla Skåne och jag. Kan inte bli annat än fantastiskt med tanke på det fina väder vi begåvats med den här sommaren. Blotta tanken att tillsammans med Skåne dra upp dragkedjan på morgonen, vika upp tältduken och se havet glittrande breda ut sig gör mig faktiskt alldeles rusig. Hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte se hur det ska kunna gå fel.

Inga paralleller i övrigt, men tältade var precis vad Prins Harry och Meghan Markle gjorde i begynnelsen av deras kärlekshistoria. En fem dagar lång tältdejt, inte på Gotland men väl i Botswana där de sov under den oändliga stjärnhimlen. Ska ha varit otroligt romantiskt, så klart, för vad kan vara mer romantiskt än att sova i tält och tillsammans lyssna på Vintergatans andetag?

Skulle vara att lyssna på ljudet av vågor som smeker en Gotländsk rauk då, inte sant?

Nu menar jag inte att tältdejt är enda sättet att vårda en knoppande kärleksrelation, men vem vill riskera kärleken genom att skita i tältandet?

Inte vi, i alla fall.

Det är söndag - alltså bloggar jag

Frågan är bara, i vanlig ordning, vilka av mina intressanta tankar jag idag ska klä i ord?

I morse när jag i strålande solsken cyklade till min mammas grav fick jag en idé till inlägg. Det var på Allégatan, strax innan tunneln under E18. Fåglarna kvittrade ikapp med motorvägsbruset och gruset sprätte från mina däck.

Men det uppslaget har jag glömt bort nu. Det var en robust idé, en åt det filosofiska hållet, som ändå var stadig som en betongfot (till ett parasoll).

Synd att jag inte kommer ihåg den.