”Jag tror jag vill gå nu”, försökte
han och Ingela bromsade in så abrupt att han med full fart fortsatte in i
hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela
vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”
”Ja, i Frankrike är det säkert tillåtet”, mumlade Börje.
”Förmodligen”, sa Ingela. ”De är liksom mer livsbejakande där.”
”Jo”, sa han och knådade höger sittkota.
”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”
”Ja, i Frankrike är det säkert tillåtet”, mumlade Börje.
”Förmodligen”, sa Ingela. ”De är liksom mer livsbejakande där.”
”Jo”, sa han och knådade höger sittkota.
Det här skrevs mer än fyra år innan jag såg Skåne för första gången, och känslan av Börje i den här lilla textstumpen är väldigt mycket Skåne. Det hade kunnat vara Skåne, vilken dag som helst, och det kan jag säga trots att jag aldrig ens har sett honom på en pakethållare.
Men jag har en känsla av att ni inte tror på att man kan skriva fram det man vill ha, så det här beviset känns lite som att kasta pärlor för svinen.
5 kommentarer:
För svinen?
Jag är en markatta....
Markattan
Markattan: Jag menade förstås inte dig, raring. Jag menade de andra!
Ville bara ha det svart på vit 😉
Markattan
Men om man nu inte har författarådran, hur i helvete ska man då få tag på en karl hade du tänkt?
Renée: När du har lagt 10 000 timmar på något är du proffs på det. Oavsett om det är fotboll eller författeri.
Skicka en kommentar