Apropå nyförälskelse

Åt lunch bredvid en kollega från en annan del av skolan idag. Känner henne inte. Trots det berättade hon glatt (hysteriskt glatt) att hon under en tid dejtat en arbetskompis på hennes program, och att de nu är ett par.

'Asså, nu kan man säga att vi tyyyp är tillsammans ...'

Hon slängde med sitt hår, fram och tillbaka och hit och dit, jag hade full sjå att följa med. Fick vidare en utläggning om hur bra det funkar att vara i ett förhållande med en arbetskamrat (hur hon nu vet det), för 'man är ju inte på samma ställe hela tiden och stöter ju bara ihop ibland och då pussas man förstås liiite'.

Följt av kast med hår till andra sidan.

'Och ibland kan man ju bestämma att träffas på något ställe, och bara myyysa lite.'

'Men inte hela tiiiden förstås!'

Hårkastande med oförminskad styrka.

Alltså, allvarligt talat:

Hur jobbiga är inte nyförälskade individer? Har de ingen självkontroll överhuvudtaget?

Jag förstår att hon tänker mycket på denne 'Åke' just nu, absolut. Och jag vet att det är speciellt att vara nykär, absolut. Men självkontrollen och värdigheten? Vart tog den vägen?

Hade jag kunnat fråga, men det gjorde jag inte. Jag nöjer mig med att själv vårda dessa två storheter. Kan nämna Skåne ibland, i ett eller annat sammanhang, men endast flyktigt och sansat. Många gånger framgår det inte ens att det är Skåne jag talar om, så pass luddigt kan det vara. Och kast med håret?  Över min döda kropp.