Idag har jag, för första gången sedan jag flyttade ut på landet, cyklat in till Örebro och tillbaka. En sträcka på nätta 4,4 mil. Inte så mycket till bragd om man jämför med Professor Kajsa som promenerade 4,7 mil häromdagen, men den här cykelturen är bara början, som var och en förstår.
Mitt ärende till stan var ett besök på sjukhuset dit jag var kallad för att få ett 48-timmars EKG. 'För säkerhets skull', sa min läkare i våras, eftersom min arytmi enligt honom är ofarlig. Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan hjärtbesöket och min plötsliga idé att cykla in till sjukhuset, som om jag ville visa sjukhuspersonalen och resten av världen att mitt hjärta är så friskt och starkt som något hjärta någonsin kan vara?
Möjligtvis.
Jag hade mina dubier innan jag gav mig av eftersom min väderapp sa att det skulle bli regn och åska. Men andra väderinstitut sa annat, så jag trampade iväg över Närkeslätten som inte alls är så slät som namnet ger sken av. Upp och ner, upp och ner, beskriver bättre vägen in till stan. Dock är den kantad av milsvida åkrar som ser föredömligt platta ut. Kan vara råg och havre, eller något annat. Började med regnjacka på, men den åkte snart av. De lätta regnskurar som föll var bara uppfriskande, och när de var över torkade mina kläder snabbt i vinden.
Först när jag närmade mig stan började benen stumna, men då hade jag också trampat på som satan i en och en halv timme, orolig att missa tiden. Jag missade inte tiden. Faktum är att jag kom fram tjugo minuter för tidigt, vilket aldrig har hänt mig förr.
När jag var färdigtejpad gick jag till sjukhusets café och beställde kaffe och macka. Läste några sidor i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden - en trösterik bok i allt sitt elände, och njöt av cykelturens efterdyningar. Vad mer i livet behöver man än en cykeltur och ett café? Inte mycket. Det skulle vara en bok av Vilhelm Moberg då.
Under färden hem tog jag det lugnare, hade ingen tid att passa nu. Cyklade på tvåans växel och tänkte att det här måste jag göra om, minst en gång i veckan med början på måndag, när jag ska lämna tillbaka elektroderna.
Men är det inte slöseri med tid att cykla in till stan när man kan åka bil? Det är ju så himla mycket att göra i nya huset.
Det där var inte jag, det var min lilla djävul på axeln. Hen är en näbbig fan som har för vana att ifrågasätta allt.
Nej, det är inte slöseri med tid eftersom jag mår bra av det.
Det där var jag.
5 kommentarer:
Men oj! Nu blir jag riktigt imponerad. Jag som skryter med att jag cyklar in till stan ibland, vilket handlar om en knapp mil. Med elcykel!
Klart det inte är slöseri med tid, det är friskvård, motion, meditation, naturkontakt och en massa annat som är bra för kropp och själ. Den där näbbiga lilla fripassageraren på axeln kan flyga och fara all världens väg!
Jag blir också imponerad! Att du trotsade vädergudarna (för SMHI är väl en sån?), att du lät din fantastiska bil få vila sig och bara drog iväg så där på cykeln! Självklart måste energidepåerna fyllas på. Jag blir inspirerad att ta mig ut och nöjescykla på min elcykel när jag läser ditt inlägg! 🤗
Exakt! Mera friskvård till folket! /N
Oj, har du en elcykel? Du som joggar och promenerar som en hel häst. När använder du den?
Så fort jag ska cykla någonstans- vilket inte är så ofta numer eftersom jag oftast tar bilen när jag inte går, springer eller åker tåg :)
Skicka en kommentar