Den natten sover Britta som ett spädbarn. Konstigt, med tanke på hennes upplösningstillstånd, men hon har kanske en känsla av att hon kommit hem?
Det betyder såklart inte att hon nödvändigtvis har kommit hem, men upplevelsen kan vara nog så stark ändå. Den kan leva sitt eget liv i Brittas kropp, gödd av undermedvetna minnesfragment från moderlivet, då allt var varmt, tryggt och bekymmerslöst. Aldrig behövde hon på den tiden fundera på om hon var omhändertagen och sörjd för, hon bara var det.
Att Hans är den som ska ge Britta allt detta låter osannolikt, men vem vet, han kanske är en alldeles, alldeles underbar man som vi endast missförstått en aning.
2 kommentarer:
Mycket osannolikt om du frågar mig. Men det är det bäst att du inte gör, för då blir det nog ingen dramatik alls. Kör på. Big drama, peripeti, deus ex machina och allt det där.
Karin: Nu är det ju inte JAG som kör på, men jag ska vidarebefordra uppmaningen till Britta. Hennes deus ex machina är jag speciellt nyfiken på. Var ska den få plats? På biblioteket, kanske?
Skicka en kommentar