Om att göra en Faster

Jag gjorde en Faster på tågresan hem igår, faktiskt.
När jag klev på tåget satte jag mig på en plats vid fönstret med bord. Ett bord för fyra som blir ännu större när man fäller ner den fjärdedel som går att fälla upp. Eller ner.
Jag hann inte mycket mer än sätta mig förrän de tre övriga platserna fylldes med andra passagerare. Den långbenta killen med långt  blont hår i tofs som slängde sig över platsen bredvid mig fällde ner bordet när han hade satt sig och tog upp sin middag. Eftersom jag sjunker ganska djupt ner i sätet på tåg, och eftersom bordet när det är nedfällt kommer väldigt nära kände jag mig som ett barn där jag satt. Ett barn som är inklämt på sin stol vid det för höga matbordet.
Jag tittade på killen, flashade av ett leende och sa: Jag känner mig som ett barn, typ.
Han log tillbaka och sa: Som ett barn vid den för höga skolbänken?
Ja, svarade jag då, eftersom jag tyckte skolbänk funkade lika bra som matbord.
Jag är lärare, sa han då.
Det är jag med, sa jag.
Jag är lärare på gymnasiet i och för sig, sa han då.
Det är i och för sig jag också, sa jag.
Jaha...jag undervisar på estetprogrammet, sa han då.
Det gör jag också, sa jag.
Nämen, vilket sammanträffande! Sa han och råkade i samband med en hostning flytta sig något ifrån mig.
Skönt med helg nu, fortsatte han väluppfostrat konversera.
Mmm, fast det är inte så stor skillnad på mina helger och vardagar för jag jobbar inte, sa jag.
Sen tittade jag ut genom fönstret en stund.
I Västerås gick han av.

Jag tror att man behöver träna på Fastrar när man inte är så van.
På't igen bara.