söndag 24 oktober 2010

Eftertankar

För ett antal år sedan jobbade jag heltid som gymnasielärare. Det var slitigt. Under de åren utvecklades min huvudvärk som idag är konstant.
Ibland tänkte jag att jag skulle vilja gå ner i arbetstid, kanske jobba 80%. Men att göra det? Nej, det kändes omöjligt av flera skäl, en del vågade jag knappt tänka högt.
Som exempelvis att jag såg det som ett misslyckande att gå ner i tid om man inte hade småbarn. På min arbetsplats fanns många som gått ner i tid och de var uteslutande kvinnor. Som inte orkade jobba heltid, tänkte jag. Och en sån ville jag ju inte vara. Jag ville vara en sån lärare som jobbade engagerat på heltid, som inte sa nej till nya arbetsuppgifter, som kollegor tyckte det var lätt att samarbeta med, som eleverna tyckte om och uppskattade, som var positiv när chefen kom med nya förslag; en superlärare helt enkelt. Allt annat vore ett misslyckande, kände jag. Livsfarligt. Ur flera aspekter.
Med hjälp av nära och kära kom jag såsmåningom att förstå att jag var på väg att köra åt helvete med mitt eget liv och insåg att det var ett steg framåt, inte bakåt, för mig att gå ner i arbetstid. När jag väl gjort det kände jag inga tvivel och jag kände mig inte misslyckad, tvärtom; jag fick mer tid till det i mitt liv som verkligen spelar roll. Jag kände mig som en vinnare.
Inte ens min dåvarande chef, som vid lönesamtalet motiverade mitt lägre påslag med att jag "ju av någon anledning inte jobbar heltid", kunde få mig att tvivla. När hon hänvisade till den här väldigt suspekta anledningen blev det tydligt för mig att hon såg min nedgång i arbetstid som ett misslyckande för mig. Men då visste jag att det inte var det.
Nu har jag hoppat av jobbet helt och hållet ett år. Längre tillbaka hade även det varit omöjligt. Bara misslyckade lärare gör sånt, hade jag tänkt då. Och jag hade stirrat mig blind på alla pengar jag skulle förlora, kanske inte så mycket årslönen som förlorade pensionspoäng och ett års förlorat lönelyft.
Den här helgen har jag påmints om vad som är viktigt i livet, och jag känner mig så glad över att jag vågade hoppa ner och av. Jag kommer kanske hoppa på jobbet igen men jag kommer förmodligen aldrig mer jobba heltid, och att ständigt vara positiv till chefers nya förslag har jag slutat med för gott. Senaste åren har jag varit en riktig ragata på jobbet. För att det har behövts.
Det finns så mycket i mitt liv som jag vill ha tid för och jobbet kommer, helt enkelt, ganska långt ner på den listan.

34 kommentarer:

Ewa sa...

Heja på kvinna
Kram

Knasterfaster sa...

BRAVO!

Spader Madame sa...

Så jävla coolt. Nu har ju jag inte alltid tänkt precis likadant, men varit rädd, för allt. För att inte vara tillräckligt duktig eller för vad andra ska säga, eller tänka åtminstone.

Jobbet var såååå viktigt för mig. Men efter det att Henrik dog har jag omvärderat. 'Livet' är viktigt, och är jobbet en positiv och glädjande sak så får det ta större plats -annars inte.

You go girl! Jag håller på dig!

Mika sa...

Nilla... jag blir så glad över dina ord... jag vill vara som du!!! Inte lärare då... men jag vill våga välja livet och familjen, det är så många som glömmer bort den delen när det hela tiden pratas karriär och pengar.
Jag tycker du är helt fantastisk som följer dina drömmar!!!

Kramar från
ditt största "fan"
Mika

Fru Venus sa...

Du har gjort helt rätt prioriteringar, och VEM är det som bestämmer VAD som är ett misslyckande?

XXX sa...

Det blir MVG på de ställningstagandena! Med en stjärna i kanten, en i guld.

Singelmamman sa...

Så väl beskrivet. När jag blir mindre rädd och hittar någon som är beredd att stå tillsammans med mig, och ta det ekonomiska ansvaret, då ska jag också gå från mitt jobb, till något helt annat. Bra gjort!

Maj Korner sa...

Helt rätt, Nilla, helt rätt! Livet ska levas nu och inte skjutas upp. Och det är DU som ska tycka det är bra, inte någon annan.

Cicki sa...

Vilket bra "tänk" du har. Den största kvinnofällan är nog just att vi ska vara så himla bra jämt. Att aldrig säga nej, alltid ställa upp i ur och skur.

Något jag fick lära mig den hårda vägen, så att säga. När jag var rätt nydiagnostiserad -93, var just att det var de duktiga flickorna som fick fibromyalgi. Det fanns vänner som sa att jag brände mitt ljus i bägge ändar. Det trodde jag inte på. Att jag höll på som jag gjorde var av samma anledningar som du beskriver. Det handlade på något vis om ett ständig bekräftelsebehov. Att behöva bli sedd, att få en klapp på axeln för att jag gjorde något bra.

Idag betalar jag priset.

Jag blir så glad när jag läser att du lärt dig stoppa upp i tid. Heja på, bruden.....:-)

Malde sa...

Jag har i flera år jobbat ca 75 %. Priset har varit att jag inte haft någon fast tjänst, utan enbart visstidsuppdrag. Nu när jag orkar jobba heltid igen, har fått en fast tjänst så kommer dråpslaget... Men min arbetsgivare är bra! Har fått order om att tänka på mig själv och min familj.
Kram, Nilla

Anneli Stålberg sa...

Man har bara ett liv så det gäller att leva det väl.

Ettie Bee sa...

Dina kloka ord tar jag till mig som en svamp. Jag har de senaste åren blivit allt mer medveten om vad som är viktigt och att ingen någonsin kommer att tacka mig för att jag bränner ut mig på jobbet. Jag har valt att gå tillbaka till familjeföretaget och satsa på oss, familjens väl och ve är viktigare än något annat. Det är tufft ibland men alternativet skulle vara värre. Gläds med dig att du har tagit ditt steg i och med ditt sabbatsår.

Agneta sa...

Bra skrivet. Gissa om du satte fingret på min ömma punkt?
Undrar om jag vågar prata med min chef idag?

Agneta sa...

Bra skrivet. Gissa om du satte fingret på min ömma punkt?
Undrar om jag vågar prata med min chef idag?

reneesfotoblogg sa...

Det tog lång tid men till slut fanns det ingen återvändo, då tog jag steget och jag har aldrig ångrat mig, inte en sekund. Jag njuter fortfarande av friheten fast det är tio år sedan.
Det finns inga pengar, ingen status eller position som kan vara värd mer.
mvh R

Ulrika sa...

Riktigt bra skrivet!
Vi har bara ett liv.

Min mamma sa på sin dödsbädd att hon ångrade att hon städade bort sitt liv. Det skulle vara fint jämt. Även när hon hade småbarn (jag då alltså).
Och även att jobbet tagit för stor del av livet.

Vi har bara detta liv, jag kan säga som så, att när dom tog min sjukpenning och tvingade mig till sjukpension så gick jag i däck. Förlorade 4000 spänn netto över en dag. Trodde det betydde slutet.

Vi lärde oss leva med den summan mindre naturligtvis. Skulle jag vara arbetsför idag skulle jag tänka som du. Jobba det man orkar och hellre vara lite gladare efter jobbet.
Jag har provat att ligga på soffan all ledig tid och det är ingen hit, jag lovar dig. Jobbade på tok för mycket för min ork.

Inte tänka på duktighet här, du är duktigare på ditt jobb om du jobbar rimlig tid. Har du råd att gå ner i tid ska du göra det.
Det är mitt råd.


Herregud vilken lång kommentar, du får gärna skumma igenom den.

Agneta sa...

Ok. Varför min kommentar kom två gånger och vid två olika tidpunkter (?!) måste ju vara ett tecken.

MissC sa...

Good for you!!
Ja så är det.. Ingen annan lever ditt liv och ser till att du mår bra. Lätt att glömma bort vad som är rätt i prioritera i denna vår stressade materiella värld!

Stå på dig och njut :)

Anonym sa...

Livet ska njutas medan tid är!

cat sa...

Heja ragatan!

Katarina sa...

Det är verkligen konstigt hur det fungerar på arbetsplatser ibland. Vad som anses som relevanta bevekelsegrunder och inte.

Starkt att gå emot det.

Fungerade det för dig att gå ner i deltid? På arbetet menar jag. För jag har upplevt omkring mig alldeles för många gånger kvinnor som gått ner till deltid där det slutat med att de egentligen fortfarande arbetat heltid men fått en deltidslön.

För det är ju en av de konstiga aspekterna med dagens arbetssituation att för många av oss har vi ingen fastställd arbetstid som vi kan hänvisa till. Vi har ansvarsområden och arbetsuppgifter som vi förväntas utföra hur mycket tid det än kräver.

Miss Upsey Daisy sa...

Word. Du är så tuff. På ett bra sätt tuff. Jag beundrar dig.

Anonym sa...

Fantastiskt! Klokt!... och håller med om vad andra skrivit här.
/Småländskan

Mina dagar sa...

Så klokt att du gjorde som du gjorde!!

Jag har precis gått ner till 80%. Det känns helt underbart!

Tyvärr finns ju dom där tankarna på mindre pensionspoäng mm i huvudet men jag försöker tänka att det är här och nu jag ska må bra! Allt ordnar sig för det brukar det ju:)

Återigen...Du är klok som ger dig själv tid!!!!!
Kram Eva

Caroline sa...

Wooooowwww.....jag älskar detta inlägget! Önskar verkligen att fler förstod det du förstått. Att det är livet utanför arbetet som ska ha mest tid inte tvärt om! Det är ju då vi kan göra allt det där vi bara själv bestämmer över....
Jag har inte arbetat heltid på över 6 år och jag älskar deltid, hoppas aldrig jag faller tillbaka till fällan! Det är bara tragiskt att man ibland måste förklara sig om varför man inte jobbar heltid, det borde vara självklart! Jag har valt livet före arbetslivet...

Kram Caroline

Ytterligare en av dina stora fans...=)

Magica de Hex sa...

DU gör rätt, rätt, rätt. Hade jag bara råd skulle jag göra PRECIS likadant!

Madlar sa...

Kloka, kloka kvinna....livet är så mycket mer värt än att arbeta o räkna pensionspoäng. Ordet lagom är inte så fel att använda i vardagen.

Lysande ögonblick! sa...

Jag känner mer och mer att jag känner likadant. Men det är svårt att hitta en bra distans tycker jag. Men jag försöker så gott jag kan. :-)

Ha en fin vecka!

Malde sa...

Nilla, Tack så mycket! Jag blev glad!

Må så gott!

Knaada sa...

Du är en klok kvinna Nilla!

Själv slåss jag också med valet att vara "hemmafru" eller karriärskvinna. Jag försöker peppa mig själv med att jag har valet och så länge det är mitt så är båda prestationerna lika stora. Och vad kan vara ett viktigare jobb än att orka ta hand om sig själv och sina!?

Camilla sa...

Du har gjort ditt bästa val i livet - utan tvekan. Ibland måste man stanna upp och tänka till, annars går det rakt åt fanders - och då förlorar man ännu mera dyrbar tid.
Jag hann inte stoppa i tid, och det har kostat mig mer än 2 år. Men nu vet jag vilken "hållplats" jag ska hoppa av vid - INNAN det är försent.
Sen kan man rent ut sagt bara skita i vad andra tycker och tänker, för det är inte deras liv och deras val. Tack o lov så får man leva sitt eget liv och göra sina egna val alldeles på egen hand. AMEN!
Ha en underbar dag.

nillas liv på pinnen sa...

Ewa och Knaster: Yay.

Spader: Jo, rädslan ligger ju där under och pyr; rädslan att inte vara omtyckt, rädslan att inte duga.
Och självklart ska man jobba mycket om det är det man vill! Ett jobb kan ju ge jättemycket. Mitt gör det ibland, i kontakten med eleverna, men stressen att hinna allt man ska hinna förstör ganska mycket.

Mika: =) Du i din ateljé är en inspirationskälla för mig! Att göra det man känner passion för...

Fru Venus: Jo, det är ju man själv, men man går inte omkring i tillvaron som en isolerad ö, opåverkad av människorna runtomkring sig.

Tvillingen: Tack, tack! Ha ha.

Singel: Ut och ragga!

Maj: Tänk att det ska vara så svårt ändå, trots att det egentligen är så självklart.

Cicki: Ja, jag kände ju att jag var på vägkäpprättåt helvete. Och jag ville verkligen inte driva migsjälv ända till sjukdom, det är illa nog att jag har kronisk huvudvärk.

Malde: Ja, fy fasen, ta det lugnt!!! Jobba så mycket som känns bra, inte mer. Kram, Malde

Anneli: Så svårt bara...

Ettie: Nej, ingen kommer NÅNSIN tacka en för att man bränner ut sig. Med rätta.

Sos: Klart det var ett tecken! Pratade du med bossen?

Renée: Jag tänker på dig ibland. Kan hon så kan jag, tänker jag. =)

Ulrika: Jag skulle aldrig skumma en kommentar från dig!
Man anpassar sig till lägre inkomst, såvida man inte är nere på existensminimum, förstås.

nillas liv på pinnen sa...

MissC: Det är svårt, men lätt när man väl gör det.

Småländskan: =)

Mina dagar: Man vet inte om man lever när man är 65. Min mamma dog när hon var 55.

Caroline: Visst är det sjukt att man måste försvara sin vilja att inte jobba heltid! Som om det vore något skumt med det.

Magica: Sälj båten! Kanske?

Madlar: Jag skiter i pensionspoängen, jag kanske inte ens lever då.
Men så äger jag ett halvt hus och vet därmed att jag inte kommer stå helt på bar backe OM jag lever då.

Alexandra: Det är inte lätt! Man hamnar så lätt i ekorrhjulet eftersom vi lever i ett sånt samhälle där vi hela tiden matas med budskapet att man blir lycklig av att köpa köpa köpa. Men det går.

Malde: =)

Knaada: Man behöver följa sitt hjärta. Idealet för de flesta är kanske att jobba lagom mycket så att man har hemmatid också, och så att man inte är helt slut när man kommer hem från jobbet...

Camilla: Jag kände av min "vägg" innan jag brakade ihop och det är jag glad för. Men min huvudvärk dras jag med sedan många år tillbaka, och det är ju ett slags pris jag får betala för att jag körde på för hårt.

nillas liv på pinnen sa...

Tant Björn: Ja, sen är det ju för sent.

Cat: Ha ha =)

katarina: Ja, det funkade. Vi hade inte heller fastställd arbetstid på det sättet men tjänsten baseras på antal kurser man har och storleken på dem. Det innebar att arbetsbördan minskade och jag kunde antingen ha mindre arbetstid eller stressa mindre när jag jobbade och det blev ett mellanting.

MUD: Word! =)