Började jobba igår och det kändes kul! Verkligen otippat. Jag kände en slags glädje i kroppen när jag träffade vissa kollegor, vart kom det ifrån? Kanske har jag äntligen kommit till den punkt i livet där man börjar nöja sig med det lilla i tillvaron? Jag fyller ju femtio nästa år, mon dieu.
Apropå femtio hade jag en obehaglig dröm en natt förra veckan om att jag redan hade levt fem åttondelar av mitt liv. En dröm som byggde på hypotesen att jag kommer bli åttio och att livet är indelat i decennier. Då har jag bara tre åttondelar kvar av leva. Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Jag har nästan hela mitt liv haft större delen av mitt liv framför mig, och nu är den plötsligt bakom mig. Det känns så fullständigt oacceptabelt!
Bara för det ska jag ta vara på varenda dag i höst, suga ut dem till sista droppen varje vaken minut. Leva i nuet tills jag kravlar runt av utmattning. Jo, fan. Det är min hämnd.
Nu ska jag börja med att låta min solbränna gradvis blekna lite snyggt och njuta av att hösten äntligen är här. Samt skriva på min roman som ska vara klar före årsskiftet. SKA!
17 kommentarer:
Spännande! Att din roman snart är klar alltså.
Jag börjar jobba på måndag och har nog lite ångest (uttalas ångst med dialektalt uttal). Väntar med spänning på årsskiftets beiga roman
Helt rätt tänkt! Slå tillbaka och skratta åldern i ansiktet!
Njut av den höga klara höstluften idag!
Heja!Femtio OCH roman.
Femtio är alright, jag vet.
Femtio! Bah! Snacka beige. Här vankas 60 nästa år! Lite mer dignitet över det. Jojomän.
Vill läsa!!!!!
Oj, oj ,oj en lite begynnande 50-års kris? ;D
Gött att du har en plan!
Carpe diem...typ
Mmmm. Samma årskull du och jag. Liknande tankar. Förutom romanskrivandet. Eller ja. Tänker att jag skulle vilja men väntar med spänning istället på att få läsa din!
Sos: Ha ha, SNART känns en aning avlägset om jag ska vara ärlig...
Shamrock: Jag hann aldrig få ångst. Scmackabang bara, och så var jag på jobbet.
Hanna: En gör så gott en kan!
Knaster: Ska! Än så länge har jag bara suttit inne vid datorn, men det är ju också kul.
Åsa: Ååh, Åsa, I wish!!!
Oslo: Yea? Men kan man lita på folk över femtio, är min spontana tanke.
Magica: Nu känner jag nästan för att hoppa över tiotalet år och gå på sextio direkt!
Och du är en honey-pie som vill läsa! <3
Zelda: Typ...? Eller, finns det kanske något annat sätt?
Välkommen i gänget du! Beträffande åldersnoja alltså. Jag tänker också, mellan varven att nu ska jag ta mig tusan ta vara på varje sekund, här ska levas livet.
Också gör jag det!
En stund, sedan glömmer jag av det och lunkar på i gamla banor.
Jag tror att femtio är toppen.
Renée: Ja, fy fan, det är jobbigt, alltså.
Singelmamman: Och på VAD grundar du det?
Jag som tror jag ska dö närsomhelst räknar inte vare sig hur mycket jag har levt eller hur mycket jag har kvar. Och DET har ingenting med att göra att jag var sjuk den dan vi hade matte.
Blir oxå förbannad och känner mig snuvad ibland, å andra sidan har jag förhoppningsvis mer än halva livet kvar. Then again- men kan dö närsomhelst oavsett om man är ett eller hundraett, så det gäller att njuta till fullo hela tiden.
Ps. Augusti är INTE snart slut, inte ens halva månaden har ju gått än! Är månaden halvfull eller halvtom? : D
Det där med 50 är lite överreklamerat, blev det någon skillnad...nix, så det är bara att fortsätta som förut - att njuta hela tiden oavsett vad det står för årtal i passet!!
Vad är det med dig Nilla? Har du ålderskomplex? Det ska du absolut inte ha. Femtio är bara ett par siffror på papperet. Oj, oj, oj vad mycket du har att se fram emot, vad mycket du kan åstadkomma efter femtio, och sextio o.s.v.
Härligt att du bloggar igen, jag har saknat dig!
Kram
Skicka en kommentar