tisdagen den 23:e augusti 2011

Som någon annan bäddar

Har precis läst ut Hanna Lans bok Som någon annan bäddar och känner mig drabbad, omtumlad.
Berättelsen, som är självupplevd av författaren, beskriver i ett rappt tempo med korthuggen prosa en svensk mammas desperata kamp för sig själv och sitt barn när hon hamnar i konflikt med den amerikanske pappan till barnet. En kamp som jag inte drogs in i på en gång, då den svarta bild som ges av Mannen i början stod i vägen för mig; ilskan sipprar fram mellan raderna när författaren återberättar hur hon och Mannen träffas och blir kära, och jag förstod inte varför.
Det gör jag nu. Den rasande berättarrösten blir alltmer logisk under resans gång, i takt med att handlingen utvecklas till en gripande berättelse på liv och död. Det är en stark skildring av makt och vanmakt, och trots att jag inte har gått igenom något som liknar händelseförloppet i boken känner jag lätt igen mig i känslan. Det är också en berättelse om avgörande vänskap och, inte minst, om det ovillkorliga band som finns, om förutsättningarna ges och tas, mellan en förälder och dess barn.
Jag känner mig rörd och berörd.
Och tacksam över att jag fick ta del.

12 kommentarer:

GlimraSkimra sa...

Jaha, då fick jag en bok till att lägga till i Min-läs-lust-lista. Hur ska jag hinna med att läsa alla böcker... :)

Cina sa...

Jag har också läst boken och blev vansinnigt berörd! Berättelsen går rakt in och ja. Den sitter kvar. En mycket, mycket bra och angelägen bok!!!!

Marina sa...

Har också läst den och håller absolut med!

Märta sa...

Jahapp, en till måste-bok på läslistan alltså. Tack för tips!

Joanna Björkqvist sa...

Det är en riktigt bra bok - håller med!

När jag skrev om den på min blogg avslutade jag med att skriva ungefär: "Det är lätt att svepas med av boken precis som Hon en gång sveptes med av Mannen". Så var det för mig. Man bara sögs in i berättelsen...

Hanna Lans sa...

Men åh, underbara kvinnor, vilken trevlig läsning! Jag är så glad att jag lyckats skriva en bok som berör!

Jag har fått frågan om jag kanske skulle ha varit mer sockersöt i början "sådär kär som du säkert var". Men faktum är att jag redan då kände sådär svart som jag skriver. Det är det som är så svårt att acceptera när man sveps med, man har ju faktiskt både sett och känt tecknen. Varför då fortsätta relationen? Jag har inget svar tyvärr, bara att man trots skam och skuld måste klara av att bryta sig loss.

Jag länkar omedelbart till dig!

Småländskan sa...

*noterat* och tack för tipset.

nillas liv på pinnen sa...

Hanna: Det jag kände efterhand var att det nog inte GÅR att skriva en sådan här självupplevd berättelse med distanserad ton. Kanske efter många år, men inte förr. Nu driver ilskan handlingen framåt, och jag tror att den starkt bidrar till att man som läsare dras in och blir så berörd.

Duktiga Tjejen sa...

Håller med. Fast jag förstod henne från början, nästan, eftersom jag själv har stannat kvar i sån skit. Läste ut boken på ett dygn.

Duktiga Tjejen sa...

Ps. Måste säga att min bok är rätt sockerrör i början. Min ilska la sig liksom när jag skrev...

Maj Korner sa...

Eftersom Nilla och jag ofta har liknande boksmak så känner jag mig nödsakad att lägga till även den här bland de böcker jag ska läsa. Fast nu är det kö!

Anneli sa...

Jag har också läst den och tycker att den är otroligt bra.