Benny och Britta del 3

Britta: 'Hur kunde det bli du och jag egentligen?'

Benny: 'Det var ju för att du kom och hälsade på mig i Gislaved.'

Britta: 'Ja, det var anledningen rent praktiskt. Men vad var det jag såg hos dig? Det är det jag undrar.'

Benny: 'Du sa att du aldrig tidigare hade träffat någon som jag, minns jag.'

Britta: 'Det finns ingen mer som du.'

Benny: 'Nej, precis. Du tyckte om att jag hade bruna ögon, och du tyckte det var gulligt med snus under läppen.'

Britta: 'Jag är glad att du slutat med snusandet, ändå.'

Benny: 'Ja, men du tyckte det var gulligt.'

Britta: 'Du var söt på den tiden. Luggen hängde i ögonen.'

Benny: 'Ska jag skaffa peruk, kanske?'

Britta: 'Sen var du snäll också, det var nog det; att du var snäll.'

Benny: 'Det sa alltid mamma också; att jag var hennes snälla pojke.'

Britta: 'Varför gör du alltid som jag säger? Varför har du aldrig någon egen vilja?'

Benny: 'Men, det har jag väl?'

Britta: 'Nej, det har du inte! Du gör ALLTID som jag säger! Det är faktiskt jobbigt.'

Benny: 'Jag vill ju bara att du ska vara nöjd.'

Britta: 'Jaha, men som du ser blir jag inte det.'

Benny: 'Vad ska jag göra för att du ska bli det då?'

Britta: 'INTE ALLTID GÖRA SOM JAG SÄGER. Herregud! Jag behöver lite motstånd, ska det vara så svårt att förstå?'

Benny: 'Nej ... men jag gillar inte bråk ... det vet du ju. Jag föredrar lugn och ro. Harmoni.'

Britta: 'Harmoni? Jag blir galen ... JAG BLIR FAN GALEN!'

Benny: 'Skrik inte.'