Felix Herngren kom gående mot mig på Arlanda förra lördagen. Lite märklig känsla i och med att han är en påtaglig del av mitt liv nu för tiden. I form av huvudperson i min tvångsmässiga målbild som ni kanske kommer ihåg. (Den som går ut på att han kommer ringa mig och föreslå att vi över en lunch snackar filmatisering av min bok. Inte kul med stalker-tankar men jag har vant mig.)
Hej Felix, guuud, alltså, jag måste bara berätta...säger man inte när han kommer släntrande mot en på Arlanda. Istället står man där handlingsförlamad och fräscht författaraktig (hoppas jag) och hanterar efter bästa förmåga att man känner honom och ändå blir totalt ignorerad. På min dotter testade jag idén att gå fram och säga hej men hon gjorde tummen ner. Too bad. Man ska inte testa idéer på tonåringar.
Faktum är att han tittade till på mig när han svepte förbi. Med en blick som tycktes undra om inte vi träffats förr. Bara en millesekundsblick, men jag är känslig för dylika ögonkast så jag känner mig ganska säker. Det betyder inte nödvändigtvis att han ville ha kontakt, kanske undrade han bara vem jag var.
Måste för övrigt rycka upp mitt manus ordentligt innan jag tar steget. I morse när jag läste igenom hälften av det beiga eländet var det plötsligt uruselt. Alldeles för korta scener och tvära kast. Och dåligt i största allmänhet. Skitdåligt. Jag var deprimerad hela förmiddagen. Skulle behöva fylla ut varje avsnitt med beskrivningar men det är inte min grej. Eller jo, ibland är det min grej, men de tillfällena är sällsynta diamanter i en never-ending öken av sand och damm. Så jag vet ännu inte hur jag ska lösa det. Kanske blir det bara en varningstext på framsidan: Obs, saknar utfyllnad. Tänk ihop den själv eller läs en annan bok.
14 kommentarer:
Jag är också urusel på utfyllnad. Jag har försökt läsa Kajsa Ingemarsson för att ta reda på hur man skriver 300 sidor med bara utfyllnad och ingen historia. Not my cup of tea. Pang på bara!
Nu känner jag att jag platsar i "Jag-mötte-Lassie-klubben" - jag känner nästan någon som nästan hälsade på Felix Hernegren...Kan det bli bättre!?
För övrigt tror jag som Hanna, man behöver inte ha en massa utfyllnad för utfyllnadens skull, ibland kan det vara bättre utan!!
Haha, skit i utfyllnaden du. Själv hoppar jag ändå över all sådan.
Det ska inte vara för mycket utfyllnad. Jag "kan själv" och tycker inte om att läsa böcker där författaren beskriver minsta detalj. Jag känner mig så underskattad då.
F.ö så tycker jag att du ska prata med Josef Fares och skippa Felix. Jag gillar action. Har du någon biljakt i din bok?
Men du. Är det miljöbeskrivningar du kallar för utfyllnad? Det får du välan inte heller. Då låter det som det är oviktigt, och det är det inte. Men eftersom du inte gillar att skriva dem så behöver du ju inte gödsla med dem. Men hoppa inte över dem, då blir det en fattig bok.
Felix gick säkert och undrade varför du inte tog kontakt. Han är säkert så blyg att han inte tordes själv.
Sånt måste du tänka på nu när du är författare, du måste bli mer gåpåig, Felix är en blyg sate som behöver bli ansatt tror jag, han går säkert och är nojjig över att han inte har nåt vettigt att göra och skulle gärna vilja göra något riktigt meningsfullt.
Det var en lång mening jag skrev där. Har du med så långa meningar i din bok? Det kan vara bra att ha sådana meningar som får folk att tappa andan, då behövs ingen utfyllnad som du säger.
Folk behöver få tänka själv lite, särskilt när dom nästan tuppat av andtappning...
Ska inte Felix bidra med något? Han kan väl greja det där med utfyllnaden.
Någon enstaka miljöskildring, typ hur de kommer från köket till bokhandeln är ok, tycker jag men det får inte bli för mycket. Är övertygad om att du grejar det!
Men hallå, du skriver dock på en beige roman. Det är stort! :)
Jag har inte ens tagit tag i mig själv, går bara här och filurar på vad jag ska skriva om, och hur jag ska skriva det. Undrar om jag någonsin kommer ta tag i mig själv egentligen...
Heja på! Har själv skrivit en bok på 350 sidor.
Testa varje kapitel på en ärlig kompis som hjälpte till med utfyllnaden.
Det kommer men inte om man fixerar sig. Du kan ju alltid slå en signal till Felix o fråga
Sov gott
Hellre action än utfyllnad säger jag. Fast lite miljöbeskrivningar då och då är ju inte helt fel.
Jag vet inte. Vad är utfyllnad och inte liksom...
Ja, naturen är ju alltid utfyllnad, men annars?
Hälsa Felix från mig nästa gång. Han känner inte mig heller. Ännu.
Hanna: Pang på bara, känns väldigt mycket jag, måste jag säga. Varför krusidulla till det?
Marina: Klart att du nästan känner Felix lika mycket som jag nu! Nästa gång hälsar jag honom från en som bor i Singapore.
Åsa: Den lilla utfyllnad jag har kommer du inte hoppa över för den är liksom slut innan du upptäckt den.
Knaster: Gärna Josef Fares! Om Felix bara slutar stalka mig.
Man kan inte direkt säga att det är någon biljakt med, nej. Min huvudkaraktär tycker inte om att köra bil för hon känner sig alltid i vägen när hon gör det.
Maj: Näe? Fan då.
Ulrika: Varannan mening är lång och varannan är kort, tänk hambo. Tjooooo, tji. Typ.
Det är mycket man ska tänka på.
Titti: Har inte tänkt på det. Varför har han inte erbjudit det för? Va?!
Singel: Är du? Tack, det var rart sagt.
Anna: Första steget är att sätta sig framför datorn och skriva. Sen kan man fundera lite medan berättelsen växer fram. Så länge man går omkring och funderar utan att skriva blir det intet, är min erfarenhet.
Lisbeth: Tack för tipset, men om jag ringer Felix kanske han föreslår en massa dålig utfyllnad...? Och jag som har så svårt att säga nej...
Cat: Action? Ska det var med också? Då får jag helt enkelt speeda upp dialogerna.
Spader: Men snart! Du kan få hänga med på den där lunchen han kommer bjuda mig på. Jag träffar aldrig män jag inte känner ensam.
Skicka en kommentar