Min mamma klippte sig hos honom på åttiotalet och på nittiotalet fram till sin död -94, trots att han var 'jättedyr'. Vad som var jättedyrt på den tiden vet jag inte men oavsett hur mycket pengar det var fråga om så var det värt det, för mamma gick alltid på små moln när hon kom därifrån. Lyriskt försökte hon förklara för oss andra i familjen vad som var så fantastiskt med den här frisören, hur han fick henne att känna sig så vacker och speciell och hur han klippte och grejade i hela två timmar innan han var klar. Jag kan fortfarande se framför mig hur hon strålade. Och hur pappa försökte se ut som att det var okej för honom att mamma klippte sig där.
En gång gick jag dit själv för att mamma insisterade. Jag skulle inte förstå hans storhet förrän jag varit där, menade hon. Det här var i slutet av åttiotalet och jag sa okej då. Jag hade ändå tänkt en tid att jag skulle klippa mig kort så då kunde väl det här underverket till frisör få sätta saxen i mitt hår då.
Vilket han gjorde, efter att hans långa gängliga kropp i en evighet studsat runt mig där jag satt i stolen och studerat och känt på mitt hår och min ansikts- och huvudform för att hitta den perfekta frisyren. Kort med mycket volym bak eftersom det skulle bli så snyggt när jag cyklade (!). Vinddraget skulle lyfta håret bak och resultatet skulle bli ett böljande så fantastiskt att varenda man jag passerade skulle vrida nacken ur led.
Kanske drev han med mig, men med en så allvarlig min i så fall, att jag varken vågade skratta eller protestera. Man kan ju faktiskt misstänka att han var dödligt allvarlig med vartenda ord han sa.
Ja, det jag ville säga med det här var att han inte bevärdigade mig med så mycket som en blick idag när jag cyklade förbi honom. Och då vände jag ändå och cyklade förbi honom igen. Och igen då, eftersom jag skulle till jobbet och inte hem igen. Han måste ha fått dålig syn på gamla dagar.
10 kommentarer:
Så klart han inte såg dig, du har ju inte den frisyren som han en gång klippte på dig! Nu tycker jag du var lite hård mot en sån underbar frisör, som gjorde din mamma så lycklig. *L*
Nu förstår jag inte. Har du samma frisyr nu som på 80-talet eller inte? Är inte det samma frisyr som på din profilbild? Jag tror att frisören saknar din mamma så pass att han inte lägger märke till alla vackra kvinnor med böljande cykelhår som sveper förbi.
Småländskan och Knaster: Kanske inte precis samma som då men lite böljar det allt.
Ok, du menar den gången du klippte dig när du och maken precis hade flyttat ihop. Samma höst som du skulle fylla sjutton. Alltså trettiotvå år sedan. I så fall kan det ha sin förklaring i att du har bytt cykel. Du hade en röd Svalan då. En likadan som min. Enväxlad. Har inte du femväxlad nu?
FÖrmodligen är han både blind, döv och dement. Annars skulle han säkert känna igen dig på det böljande håret. Han har säkert gått och funderat så länge han orkade och kunde, på vart du tagit vägen och varför du inte kom tillbaka.
Kanske det är den sorgen som nu gör sig påmind iom att han inte bevärdigade dig med en blick.
Det är synd om människorna sa ju Strindberg och visst fan är det sant!
...men åh! Gå och boka tid hos honom!!! Det här är ju jättespännande!!!! Se om han är lika fantastisk som din mamma tyckte nu som då.
Tänk om han blir "din" frisör också... snacka om material till en bok. En lite ljusrosa-fast-ändå-beige-bok.
Mocka: Maken och jag flyttade ihop i början av åttiotalet, inte i slutet.
Ulrika: När du säger det...
Jag har ju sett honom ibland genom åren och han har alltid stirrat. Förutom idag då.
Mika: Ja...kanske det...
Då kommer jag nog bli väldigt snygg i håret i alla fall. Så många år som han har tränat.
Ja, det där med cykeln kan ju faktiskt förklara en del...eller så kanske du hade en annan jacka??
Träning ger färdighet!
Förresten; Nilla! Din bok kommer till att bli utgiven! På ett eller annat sätt! Du ska bara se till att få den skriven! Och gudarna ska veta att du KAN skriva. (Nu tänker du "...det är det många andra som kan också!" och det stämmer men långt ifrån dom 1000 romaner som skickas in ha talangfulla författare bakom sig...) Säg att 100 författare av dom 1000 som skickar in en bok kan skriva så är kanske 25 stycken bra. En av dom böckerna är din. Jag medger att du får det svårt om du ska slåss om "bok-budget" med Camilla Läckberg eller någon annan storsäljare meeeeeeen: Du har mängder... MÄNGDER av läsare här på bloggen... och låter du bokförlagen veta det i det finstilta så har du ökat dina chanser till att bli den där promille boken! Och vännen... säljer den bra så kommer fler... och det vet jag.
Okej?
Så skriv nu! Skriv så tangentbordet glöder! För du har mycket arbete framför dig... mycket arbete och många historier att berätta!
Kram
Mika
Ja, det vet jag väl. 1981 är väl ändå trettio år sedan. Eller var det -82? Jag kanske räknade fel på två tre år men herreguuud vad du är petig då. Du hade i alla fall i inte din nuvarande cykel at that point. Där har jag 100% rätt i alla fall.
Skicka en kommentar