Nu har jag gjort en blääääää obehaglig sak, nämligen mailat ett företag om att vi inte vill köpa trapp av dem. Om det bara hade varit ett företag, men killen vi varit i kontakt med är ju av kött och blod. Sitt anletes svett har han förmodligen investerat i ritningar och offerter, och så får han ingenting för det.
En baggis att lämna dylika besked kanske vissa tycker, men så är det sannerligen inte för mig. Jag har någon märklig öm punkt för män som har ansträngt sig och åstadkommit något. Ju mindre grej desto mer moderskänslor. Har inte alls samma hjärtskärande känslor för kvinnor som åstadkommer något.
Nå, Skåne fick hjälpa mig. Jag öppnade min mail och skrev medan han dikterade, bidrog inte med ett enda ord själv (för att hålla ångesten stången). WOÄÄÄH, var känslan när jag skickade iväg mailet. Sedan lättnad och en nypa eufori. Frihetskänsla.
Det låter banne mig som att jag borde säga nej tack oftare till män som åstadkommer saker? Verkar det inte så?
2 kommentarer:
Åh, I know the feeling! Gjorde samma sak med en dörr som hade lite speciella mått. Det blev en hel del ritande och mejlande fram och tillbaka, tills jag insåg att jag inte ville ha någon dörr överhuvudtaget. Jag krälade i stoftet, bad hundra gånger om tusen etc, och gissa vad jag fick för svar: "Ingen fara, det var bara trevligt!"
Ska jag tolka det så att det nu är utomhustrapp som gäller?
Karin: Neeej, ingen utomhustrapp. Bevare mig väl. Varmt och skönt ska det vara, året runt, när jag går i min trappa.
De är inte så krävande en del män, de är nöjda bara man är trevlig. Jag ska försöka tänka på det. Har inte fått något svar från min trappkonstruktör, men det är nog inte för att han är sur, utan bara för att det tar tid för honom att formulera sin tacksamhet.
Skicka en kommentar