Kröning är med för att det rimmar på löning. Vilken poet jag är!
Den senaste kröningen som ägt rum på min TV är den som poppar upp i huvudet; den där prins Charles blev kung Charles. Det som fladdrar förbi är bilder där några män klädde på honom en tung guldkappa innan han fick hjälp att sätta sig på en tron. På tronen satt han sedan och strök på guldkappan, som för att rätta till något. Ängsligt. Hakan ned mot bröstet för att se alla eventuella noppor, eller vad han letade efter. Man tänker att en kung i den situationen ska sitta rak i ryggen, ha hakan något uppåt snarare än nedåt och blicka stadigt rakt fram.
Inte den här kungen.
Men jag känner igen mig. Jag kan också bli överdrivet medveten om hur jag tar mig ut när jag är bland folk. Alla skrynklor på kläderna blir uppförstorade, och huga om jag upptäcker en fläck på min blus. Eller att jag luktar svett, det är mitt värsta. Och ibland ser jag ut som en mossbevuxen stubbe i håret och måste platta till det igen och igen.
Kung Charles och jag, således, har en del gemensamt.
4 kommentarer:
Missade denna kröning, men fnissade åt en kommentar om dessa karlar i praktfulla klänningar: Snart börjar dom väl läsa sagor för barn också!
Oväntat men kul att du har ett och annat gemensamt med good old Charles 😄. Inte den första jag skulle komma att tänka på om jag skulle beskriva dig genom att likna dig med en annan människa, inte förrän nu i alla fall! 😄🤗
Ja, intressanta fenomen är de, sannerligen. /N
Man kan ha de mest oväntade själsfränder, du vet. 😊
Skicka en kommentar