Vadd

Plötsligt dyker han upp på biblioteket. Det grå håret ostyrigare än hon minns det, steg som inte riktigt vet vart de ska, två händer djupt nedstuckna i rockfickorna och ögon som rör sig betänkligt utan att huvudet följer med. 

Brittas andning upphör och hennes kropp förvandlas till vadd. En mycket märklig känsla. 

Hans får syn på Britta och går fram till disken. 

’Hej, jobbar du här?’

Britta vet att han vet att hon jobbar där hon jobbar, och att det är därför han är här, men hon svarar bara ’ja’. Ett ynkligt. Inte mer än ett pip.

’Jag är ute efter en bok.’

’Ja?’

’Stenar jag minns, eller något liknande, jag är dålig på att minnas titlar.’

’Stenar jag minns?’ 

'Har du skickat ett sms till mig?' Han viskar, orden är knappt urskiljbara, men hon hör tydligt vartenda ett. 

Känslan av vadd är med ens borta.

'Det vet du, varför har du inte svarat?'

Hans ser besvärad ut. 'Jag kunde inte vara säker på vilken Britta det var.'

Ojsan, uppenbarligen känner han många Britta. Så ovanligt. Jag har ingen aning om hur Britta reagerar på denna omständighet, men jag skulle bli skeptisk till hela Hans-grejen. Finns han ens på riktigt?

Ingen som vet, ingen som vet.