måndag 20 november 2023

Näe

Jo, kanske!

Men inte just nu. Om jag ska läsa utdrag ur författares verk och sedan härma deras ton i egna texter så måste jag ha tid. Och jag har inte tid för det. Idag ska Skåne och jag åka och köpa gardinstänger, upphängningsanordning för torkställning och hink att slänga aska i. En snygg hink med lock, och jag har en känsla av att det kommer ta sin runda tid. Hinken ska stå bredvid vår tjusiga kamin i stora rummet så det duger inte med vad skit som helst.

Vi kanske ska köpa ett draperi till hallen också.

Apropå ton så lånade jag en av Ranelids romaner tidigare i höstas, och kom ungefär en fjärdedel in i berättelsen innan motståndet blev mig övermäktigt. Jag har hört talas om hans språk som blommar både över och under raderna och var nyfiken. Det är ju kul med författares olika sätt att använda orden när de berättar och lite kul var det också i början att läsa hans Ansikte av eld. Men jag ledsnade snart på hans huvudkaraktär Greta som gjorde allt rätt hela tiden. Hon är en felfri människa med ett hjärta av guld, upphöjd över all smuts i tillvaron. Smuts som gestaltas av några giriga, korkade och allmänt felnavlade bikaraktärer.

Åh nej, Ranelid! Var är människorna någonstans? Får jag lust att skrika. 

Hans utsvävande metaforer, som ibland faktiskt är vackra, faller liksom platt till marken när karaktärerna är så overkliga. Alltihop skapar en känsla av plast inuti mig. Han ska ha sagt att hans berättelser är flyttfåglar som söker värmen och att han inte ger sig förrän de funnit ett bo i läsarens hjärta. Att han själv är herden som vaktar ordet, men att det händer att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds. (Källa: Wikipedia)

Är jag det vilsna lammet, mamman eller rovdjuret? Jag fattar inte.

2 kommentarer:

krusiduller sa...

Jag tror jag fattar.
Både vad gäller Ranelid och askhinken.
Människor som är hundra procent goda, korrekta, vältaliga och dessutom utan ångest känns inte trovärdiga. De saknar förankring i den verklighet som åtminstone jag lever i med ups and downs, behagliga och mindre behagliga överraskningar, konflikter och gud vet allt som livet inrymmer. Det gäller både i romaner och i verkliga livet.
Jag kan tycka att det påminner lite om inredning och askhinkar. Ett hem som bara är tjusigt med fina, utstuderade prylar av all sköns slag känns inte riktigt som ett hem för mig. Mer utställning. Saker måste ha en funktion. En mening, för att bli begripliga. Jag behöver förstå varför hinken står där bredvid kaminen.
Då blir den också "fin" nästan oavsett hur den ser ut. För att den behövs.
Lite som med människor. Vi behövs för varandra och vi behöver ha tillgång till hela vårt register inom oss. Även det "fula", mörka och ångestfyllda. Blir svårt med empatin annars. Empati behövs när man lever i flock. Och vi hör till kategorin flockdjur även om vi svenskar räknas till de ensammaste i världen.
Summa summarum, mer ångest och askhinkar åt folket.

nillas liv på pinnen sa...

Krusiduller: Precis! Ångest och askhinkar. Vi har dock köpt en asfin hink, för att sänka oss till en ful kunde vi inte, hur mycket den än behövs.
Men vi har ju en del annat i vårt hem som totalt saknar stil, men fyller funktioner. :)