Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?
I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.
Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)
Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag).
Lycka i sin renaste form.
4 kommentarer:
Visst är det en trevlig upplevelse av kollektivt ansvarstagande när trafiken flyter på det där sättet. Samtidigt som det är j*vl*gt irriterande när folk beter sig. Vilket enligt mina omfattade studier i ämnet händer mest i Stockholms innerstad.
Karin: Jag har kört för lite i Stockholm för att bedöma om det är värst där, men jag har några gånger kört bil i utkanten av innerstan och det var hetsigt. Lite samma känsla som när man ska ner i Stockholms tunnelbanesystem; det verkar handla om att komma ner till perrongen först.
Så underbart! Jag älskar också när andra bilister inte blir stressade av att jag åker sakta utan också gör det!
Professorn: Ja, åtminstone när omständigheterna, som vädret i det här fallet, kräver det!
Skicka en kommentar