Jag: Hur känns det att det inte blir något godis ikväll?
Skåne: Just nu känner jag ingenting, men efter maten kanske suget kommer.
Jag: Kan du kortfattat beskriva ditt förhållande till godis?
Skåne: Jag har alltid haft ett gott förhållande till godis, jag har aldrig vräkt i mig det. Förutom när min bror jobbade på Malaco. Då tog han hem godis och så åt vi tills vi mådde illa. Annars har det varit bra.
Jag: Kan du se någon skillnad i ditt godisätande sedan du träffade mig?
Skåne: Ha ha. Ja, eftersom du är en liten godisråtta så är det lätt att följa med. Men jag har ju eget ansvar. Och jag har ju mer eller mindre alltid ätit lite godis.
Jag: Lite?
Skåne: Ja, det beror ju på vad man har för referenser. Ibland kan man ju ha perioder när man äter mer.
Jag: Men skulle du säga att du ätit mer sedan du träffade mig?
Skåne: Finns det godis är det ju lätt att man äter godis. Kanske inte svar på din fråga? Jag känner att jag försöker undvika dina frågor.
Jag: Okej, jag tar nästa fråga. Upplever du att godiset fyller något slags tomrum i ditt liv?
Skåne: Alltså, vad är det här för frågor?
Jag: Att godiset ger dig tröst?
Skåne: Nej!
Okej, okej, okej. Jag hade tänkt gå till botten med vårt godisberoende, men det sket sig.
2 kommentarer:
Tveksamt om ni kvalar in som godisberoende. Godisberoende är man om man till exempel bestämmer sig för att inte ta med sig kontanter, bara matsäck till lunchen och periodbiljetten till le Metro för att kunna pendla till kursen i franska i centrala Paris. På så sätt förhindras spontanköp av godis. Tänkte jag. Men godissuget blev för svårt, jag sålde min biljett på på stationen, köpte en chokladkaka och liftade till stan. Inte bara en gång ...
Du har rätt. Där är vi inte, än. Frågan är om inte våra ambitioner att dra ner på godis kommer slunga oss åt Parishållet istället? Har en känsla av det … /N
Skicka en kommentar