Om ni tycker att jag svänger upp och ner som en fucking bergodalbana så är det för att jag gör det

Det går fortfarande trögt att skriva men nu SKITER jag i det! Read my lips: SKITER i det.
Nu gör jag en tvärvändning och bestämmer att jag hädanefter SKA skriva långsamt. Målet ska vara att bli klar med min beiga roman innan utgången av det här decenniet, och inte en dag tidigare.

Från och med nu är min hittills skrivna text blott ett SKELETT som efter färdigställande ska fyllas på med det ena och det andra. Tillbakablickar, transportsträckor, miljöskildringar, filosofiska utläggningar och gud vet allt. Fast kanske inte miljöskildringar ändå. Såvida jag inte tränar väldigt mycket först. Men det kan jag väl i och för sig göra, jag har ju till sista december 2019 på mig.

Så var det med den saken. Och faktum är att jag har ett jävligt bra nästan-färdigt skelett att utgå från. Ni anar inte. Åtminstone om man läser det på kvällen när man är på gotthumör. Morgonläsning rekommenderas dock inte. Not that kind of book.

Det går lite trögt del två

Om jag någonsin ever blir klar med min beiga roman så ska jag ... ja, vadå? Måste komma på något bra. Jag kan hitta på precis vad som helst för jag kommer aldrig behöva verkställa det. Läste någonstans nyligen att förlagen vill ha debutantmanus som är mellan åttiotusen och etthundratjugotusen ord och om jag orkade skulle jag lägga mig ner på golvet och skrika i protest. Men det orkar jag inte.
Istället går jag in i köket och sätter på diskmaskinen. Det är något med ljudet; kombinationen av malande och vattenplask som ger en smula hopp om livet.
Sjutton ord skrivna denna förmiddag.

Det går lite trögt

Kom på att jag hade en massa strumpor att sortera så jag var tvungen att skjuta upp läsandet (av Stäppvargen). Strumpsortering i det här huset är ett evighetsjobb, det tar aldrig slut. Vi har en trådback där vi lägger alla stackars strumpor vars makar vi inte hittar. Den trådbacken är knökfull. Och då parade jag idag ändå ihop omaka strumpor när alla maka var färdigparade. Inte hur som helst förstås, någon slags gemensam nämnare måste finnas, till exempel mönster, färg eller konstnärligt tycke. Men likväl.
Mitt i sorterandet ringde yngsta dottern och undrade om jag ville komma upp på stan och fika med henne och äldsta dottern. Stäppvargen eller fika med döttrarna på stan...? Stäppvargen eller fika, Stäppvargen eller fika. Fika med döttrarna vann. Det hade man aldrig kunnat tro. Stäppvargen som är så sövande spännande.
Det är något med den här boken ... men jag säger inte mer eftersom jag ska diskutera den på min bokcirkel. Det ska bli oerhört spännande att höra vad jag har för kloka saker att säga då. I can't wait. Varför känns de två hundra sidorna som åtta hundra, par example? Och varför är huvudkaraktärern (Stäppis himself) så satans irriterande?  Så många frågor (två i alla fall) och så få svar. Jag har tio sidor kvar, och det hela börjar kännas som en thriller.

Nu jävlar!

Ska jag läsa ut Stäppvargen.

Första advent

Jag är sjukt taggad på advent! Det kan ha att göra med att maken och två döttrar kommer hem den här helgen. Gångna veckan har jag och hundarna varit helt ensamma, och nu är vi lite sällskapssjuka, kan man säga. I hela två veckor har maken varit borta. Jag är van vid att han är borta två, tre och fyra dagar, ibland bortåt en vecka, men två veckor, då har det gått för långt, känner jag.
Jag ska chocka honom med att adventspynta, vanligtvis är det han som sköter den avdelningen men nu är han ju bortrest den ohängda ungen. Kanske sätter jag också på Absolute Christmas-cd:n lagom till han seglar in (chock nummer två). Lägg därtill att blommorna lever (chock nummer tre).
Det är nog säkrast att jag inte städar.

Mitt beiga elände

Alltså, hur kan det komma sig att den text jag tyckte var bra igårkväll när jag gick och lade mig, idag vid genomläsning suger? Något av ett mysterium är det. Själva texten har näppeligen förändrats över natten, alltså är det min syn på vad som är bra och dåligt som gjort det. Som en hiss i en skyskrapa åker den upp och ner den där synvinkeln. Den kör slut på mig, sanna mina ord. Den tänker inte på att jag snart fyller femtio och stelnar alltmer. Den hänsynslösa slyngeln!

Tänk om allt jag har strukit och ändrat i min roman egentligen var superbra och att det bara var min synvinkel som gick bananas? Så kan det vara, känner jag. Det kan också vara så att allt jag skrivit är uruselt. För närvarande känns det mer sannolikt. (När jag längre fram ska sälja min bok är jag tacksam om ni i minnet raderar alla inlägg där jag sågat mitt beiga underverk. Kanske borde jag gå en kurs i marknadsföring? Lektion ett: Berätta inte för potentiella kunder att din produkt suger.)

Men jag är snygg i håret i alla fall, införskaffade mig en kortkort koaffyr i morse. Min frisör kände varken till ordet koaffyr eller chevelyr, men nu gör hon det. Det gäller ju att hänga med i sitt yrke, sa jag, och det höll hon verkligen med om.

Osorterade kvällstankar

Jag är faktiskt väldigt väldigt trött nu. Större delen av dagen och hela kvällen har jag skrivit. Efter att jag hade ryat ifrån i förra inlägget, och den irritationen släppt, flöt det på som bäst. Min huvudkaraktär fick också rya lite, någon rättvisa ska det ju vara. Åh, herregud, vad intressant det ska bli att läsa igenom mitt manus när det är klart. Slutresultatet kan bli vad som helst, känner jag.
Och nu är jag som sagt väldigt väldigt trött. Lealös nästan. Men sova kan det inte bli tal om för jag ska se reprisen av Babel kl.23.00. Guuud, vad jobbigt att behöva vänta en hel timme! Tur jag har en hund jag kan ut och springa med under tiden.

Vad är det för fel på folk?

En känd författare berättar kvittrande glatt på Mix Megapol hur hon lurade sin man (också kändis) när de var i Thailand genom att arrangera ett polisgripande av honom. Bilen han körde var stulen, och därför skulle han tas till häktet, fick han veta. I tjugo minuter satt han i polisbilen innan författarhustrun (som suttit på en balkong och iakttagit det hela) gav sig till känna och avslöjade att det bara var ett skämt. Vad mannen hann tänka i väntan på att bli körd till thailändskt häkte förtäljer inte historien.
Kan någon förklara för mig vad som är roligt med ett sådant skämt? Varför vill man utsätta någon man älskar för rädslan att bli satt i fängelse i ett land där man inte talar språket? Det övergår mitt förstånd. Gjorde någon så mot mig skulle det bli morsning och good bye.

Brun har fel

Modfälld och hängfärdig cyklade jag till jympan idag. Tänkte på den negativa spiralen och kände hur jag drogs allt längre in i den för varje cykeltramp. Hörde mina stela blodkärl rassla och funderade på om jag verkligen kan utsätta dem för jympa? Tänkte på alla ungdomar som med glatt sinne går till Friskis, hur kul är det för dem att bli påmind om den annalkande döden på jympagolvet?
Så döm om min förvåning när musiken satte igång och jag flöt fram som en smidig antilop. Rumpvickningarna satt som en smäck och när vi gjorde armhävningar körde jag dubbel takt mot de andra. De: Uuuuupp och neeeeer, uuuuupp och neeeeer. Jag: upp! ner! upp! ner! upp! ner! upp! ner! De som stod utanför hallen och tittade in måste ha blivit imponerade. Och kanske förvånade om de till äventyrs, liksom jag, läst om den negativa spiralen i morgontidningen.
Ni tror kanske att jag skojar, men jag skojar inte om så här allvarliga saker. Det är inte klokt vad roligt det är att jympa när man är fyrtionio, faktiskt, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta med er allihop och visa. Om, perhaps, någon bor i min trakt, var som helst, till exempel söderut, så kan jag börja med den. Ni andra får vänta lite.

Åldrandets skönhet

Så här på kvällskvisten kan jag ge er lite fakta om åldrandet, det var nämligen en intressant artikel i min lokala tidning i morse.

Detta händer när du åldras:

Huden blir tunnare
Håret blir tunnare
Leder och muskler blir stelare
Ämnesomsättningen sjunker
Blodkärlen blir stelare
Synen försämras
Smaklökarna försämras
Skelettet bryts ner
Minnet börjar svikta

Men finns det då ingenting som blir bättre med åren? En synnerligen befogad fråga som ställdes av artikelskribenten till professor Brun Ulfhake vid Karolinska institutet. Han forskar på åldrande och sägs tillsammans med mig vara Sveriges främsta expertis på området.
Hans uttömmande svar:
- En fördel är att vi ackumulerar erfarenheter, men i övrigt är svaret nej. Åldrandet är en negativ spiral.

En riktig muntergök den där Brun, man kanske skulle skicka honom på en kurs i hur man lindar in saker och ting?