Det går inte undan med Bennys och Brittas byggnadsprocess. Sällan har en trögare skådats. Benny tar det med jämnmod. Det gör inte Britta.
Britta: Vi kommer aldrig bli färdiga!
Benny: Jodå.
Britta: Det händer ju inte ett skit!
Benny: Lita på processen.
Britta: Lita på processen? Den är ju helt stillastående!
Benny: Lugn, bara lugn. Ritningen är påbörjad, och när den är klar är det dags att söka bygglov.
Britta: Det tar jättelång tid att söka bygglov.
Benny: Det finns fördelar med det, vet du. Då hinner vi vänja oss vid tanken på att vi kanske ska göra det här bygget.
Britta: Kanske?
Benny: Har vi redan bestämt oss?
Britta ser trött ut. Hon suckar och lägger sig på golvet för att pressa sig in under soffan.
Benny: Men vad gör du?
Britta: Jag försöker få ut tapetrullarna.
Benny: Vilka tapetrullar?
Britta: De som blev över när vi tapetserade hallen. Jag tror de kommer räcka till en fondvägg i nya sovrummet.
Britta tar spjärn mot det tunga soffbordet i glas för att tränga sig än längre in. En efter en drar hon ut rullarna, sen viker hon sig dubbel där under soffan och trycker sig ut igen, med rumpan före. En så kallad sätesbjudning, om det hade varit en förlossning.
Benny stirrar med stora ögon.
Britta: Vad stirrar du på?
Benny: Jag hade ingen aning om att du var så vig!
Britta: Jodå, det är jag. Vig som en löksill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar