När man tröttnar

Det är tur att Benny och Britta inte finns på riktigt. De har ju fullständigt spårat ur. 

När saker händer i en berättelse som är helt orealistiska tappar jag intresset. Jag vill ha vardagsrealism, situationer jag kan känna igen mig i. En del normala bekymmer, en del normala konflikter och en del normal kärlek. Benny och Britta uppfyller inte något av det. Deras bekymmer är ytterst märkliga, deras konflikter kommer ingen vart och kärleken får man ha förstoringsglas för att upptäcka. 

Kanske byter jag ut dem mot Vera och Hans. De namnen känns stabilare.