Det sägs att jantelagen är en typisk svensk företeelse. Är den en produkt av folkhemsbygget där systemet krävde att alla ordnade in sig för att resultatet skulle bli lyckat? Hursomhelst kan domen bli hård om 'man tror att man är något', och skammen förlamande.
Ragnar tycker om att spela fotboll, och han är bra på det, men slutar att spela ändå.
För att inte bli en sådan som inte förstod att det var över fastän andra såg det och beklämdes, lade han av abrupt och tidigare än vad som hade behövts.
Igenkänning på det. När jag i min ungdom misslyckades med min fjärde (eller var det femte?) uppkörning svor jag på att aldrig mer försöka. Det tog mig tjugofem år att omförhandla det beslutet.
Han tänkte inte bli en av dessa sorgliga människor som fallit offer för övertron på den egna förmågan.
Nej, fy! Finns det något skamligare än att tro att man ska klara något och sedan misslyckas kapitalt? I synnerhet om alla människor runt en redan på förhand trodde sig veta att det skulle bli ett magplask. Burr, på den. Förvisso har det på senare år blivit poppis att misslyckas och 'lära av sina misstag', men frågan är om inte skam över specifika företeelser tar några generationer på sig att tyna bort?
4 kommentarer:
Nu dyker ett dunkelt minne upp från för länge sedan. Jag läste en bok som jag tror heter "The fear of success" som eventuellt, eventuellt handlade om Jantelagsmekanismer i allmänhet och hos kvinnor i synnerhet. Jag har letat förgäves efter den på nätet, men hittar mest olika tro-på-dig-själv-artiklar. Som jag minns det var det ett intressantare resonemang än så. Typ att när möjligheterna till framgång blir tillgängliga för många, slår andra mekanismer än ren kompetens till, där egna och andras förväntningar på ens prestationer är ett viktigt inslag. (Äsch, det låter lite platt, när jag försöker förklara. Sammanhanget var USA. Aspekter som kön och ras fanns med.)
Saker som är riktigt viktiga för en är ju smärtsamma att misslyckas med. Samtidigt kan jag inte påminna mig om något jag gjort, också alla saker som blivit bra till slut, som inte kantats av misslyckanden. Inte för att jag tror att jag lärt mig något av dem just där och då, men ändå på något vänster hittat andra vägar fram till slut.
Det var ju hur coolt som helst att du tog upp körkortstagandet till slut! Så att du kan glida fram i 120 i din lilla bil! 😄🤗
Det låter som en intressant bok! Förvånar mig inte att du bara hittar tro-på-dig-själv böcker. Vår tid är de enkla lösningarnas. /N
Ja, det gäller att våga trots risken man tar (att behöva skämmas). Inte alltid så lätt 😭
Men jag är lycklig över att jag vågade uppta övningskörandet. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan körkort och min sötnos till bil. /N
Skicka en kommentar