måndag 1 februari 2010

På jobbet idag

Jag fortsätter på temat jobb med att berätta om en episod från idag när jag efter en lektion satt och småpratade med några elever. Vi kom att prata om deras grundskoletid och en av dem berättade att hon under mellanstadiet bara gick i skolan ungefär en dag i veckan pga mobbing.

Det var som att öppna en kran. Därefter kom den ena berättelsen efter den andra om vad de varit med om. En tjej berättade att en klasskompis till henne "brukade bli inträngd i ett hörn vid handikapptoaletten av ett gäng killar." Ingen vågade hjälpa henne och ingen vågade säga något till lärarna så det fortgick under lång tid.

Ytterligare en tjej berättade att hon en gång fått syn på några killar som slog och sparkade en mindre kille. Hon sprang dit och skrek åt dem att lägga av varpå gänget hade avlägsnat sig. Lillkillen hade då gråtit och sagt att han inte ville ha hennes hjälp för då skulle de här killarna bli värre mot honom.

Det gör så jävla ont i mig att höra sådana här berättelser. Det känns så fruktansvärt att veta att många barn och ungdomar varje dag är tvingade att gå till en skola där de ständigt måste gå omkring och vara rädda.

Och jag blir fullständigt vansinnig när representanter för skolor står och viftar med sina mobbingplaner och menar att de minsann är så duktiga på detta att de i princip inte har någon mobbing.
Det är precis i den stunden, när självgodheten lägger sina dimridåer, som de sviker sina elever.

16 kommentarer:

stort och smått sa...

Det gör ont att läsa om de här stackars barnen. Så fruktansvärt jobbigt det måste vara.

Har jag förstått fel som fått för mig att ni lärare inte har samma auktoritet längre (fel ordval kanske?) som förr?

På min tid (oj, tantvarning) fick lärarna minsann ryta ifrån och ta i med hårdhandskarna om och när det behövdes. Då hade vi respekt för nästan alla lärare.
En lärare var känd för att ta riktigt busiga barn i örat. (Han gjorde det och vi var fullständigt livrädda för honom!)

Men nu verkar det vara eleverna själva som har störst inflytande på skolorna...? Och gud nåde den lärare som försöker ryta ifrån...

♥ Carina ♥ sa...

Man blir både ledsen och upprörd när man hör sånt där. Det är ett tufft klimat för våra barn och ungdomar i dag. Och att vi vuxna inte kan se till att alla får må bra i skolan, det är ett stort misslyckande.
Kram

Malla sa...

usch, det är verkligen en skräck som förälder, både att ens barn kan bli mobbat - eller själv mobba. Hemska saker.

Fru Venus sa...

stort o smått har rätt, i mina ögon. Det är eleverna som styr på många skolor, verkar som om lärarna gett upp. Och de elever som jäklas är ganska ofta de som inte har nån styrning hemifrån.

mockapocka sa...

Lärarna får nuförtiden i uppdrag att arbeta med mobbingplaner och i praktiken blir det så att de "gömmer" sig bakom mobbingplanerna istället för att gå in på ett personligt plan. Att lägga sig i det de ser/får höra, säga ifrån och markera helt enkelt. Det är så dj-la mycket planer och ett-två-tre steg i de där planerna så meddelandet går aldrig helt fram till mobbaren. Mot mobbing/mobbare behöver man reagera med KÄNSLOR.

mockapocka sa...

Vad jag menar är att rektorerna borde stötta lärare och andra att reagera och ha nolltolerans mot mobbing i stället för att veckla in sig i en massa planer där det finns "rätt och fel" metod. Till slut vågar de (lärarna ) inte lita på sin intuition längre. Egentligen är det inte svårt att känna efter om det är ok eller inte att mobba....behövs inte så mycket ett-två-tre steg för att säga ifrån.

stort och smått sa...

Jag tror inte att lärarna "gett upp" utan snarare så att skulle ta tag i en elev finns risk att de blir anmälda för misshandel eller något sådant. Med risk för att jag bara har läst "de svarta rubrikerna".

Jag hoppas att lärarna inte har gett upp! För mina barns skull... och för alla andra barns skull.

Nilla, skriv gärna ett inlägg om det här, (om du vill och orkar förstås), för det skulle vara så intressant att få höra en lärare ge sin syn på det hela.

Jag vet att du skrivit om ditt jobb tidigare, men det var inte riktigt den här synvinkeln då...

Äppelträdet sa...

Öh? Har det verkligen blivit värre?

Det är 20 år sedan jag började sjuan och jag minns både att man inte vågade gå på toaletten för att de undermåliga dörrarna slets upp och att det var en pärs att gå till matsalen för att niorna stod uppradade längs med väggarna och körde mänskligt flipper med dem som passerade. För att inte tala om killar som tafsade lite som de ville.

Nu för tiden anmäls ju elever för både misshandel och annat och kommuner får betala skadestånd till mobboffer. På min tid kändes det som att det var så där det skulle vara i en skola. Ingen kom på idéen att anmäla någon.

Jag försvarar inte de här hemskheterna i skolan, men menar att det har föga med läraruktoritet att göra. Elever har alltid haft sin inbördes hackordning och de som blir utsatta säger inte till lärarna.

Hoppas att de vuxna kan ha en mer förtrolig relation med eleverna än en auktoritär. Det är där man får respekt och förtroenden.

Mina dagar sa...

Gör ont att veta att detta pågår i alla skolor och att sååå många barn far illa!!
Ont gör det för oss av att bara veta, hur ont gör det då inte i den som blir utsatt! Fyfaan!

Märta sa...

Aj! Huggtänder i hjärtat! Stackars barn! Man vill ju gärna tro att barn som mobbar kommer från miljöer utan styrning (och kärlek)men det är ju att vara lite för snäv och dömande i tanken. Har aldrig förstått mekanismerna som får barn (och vuxna!) att kränka andra individer.

Måste vara så frustrerande att vara lärare och sitta med en fin pappersprodukt framför sig och inse att den inte förändrar någonting!

Kanske är det så enkelt att vissa individer inte förstår att med frihet kommer ansvar. Bristen på påtagliga konsekvenser för deras agerande ger dem ett spelrum att utagera och inbilla dem att de har rätt till det.

Har en liten flicka i bekantskapskretsen som far väldigt illa just nu. Och att se hennes föräldrars frustation och hjälplöshet är hjärtskärande.

stina sa...

Gör så ont i mitt hjärta.....

Men jag vill belysa att detta gäller ej bara barnen och i skolorna, men det är det man talar om.

Pågår lika mycket inom vuxenvärlden runtom på alla arbetsplatser, där det ska stoppas av olika lagar. Men detta pågår i det dolda utanför lagens långa arm.....för vi är ju VUXNA och så gör väl inte vi ???

Men vuxna kan ju byta arbeten?
Nej så enkelt är det inte , de tvingas också gå med ständig magont, men då kallas det magkatarr som uppkommit av andra orsaker.

Så hur ska vi tro att barnen ska klara av att berätta detta för lärare/föräldrar när inte ens vi vuxna klarar det. Det blir som en skam som tynger axlarna. Ingen vill vara den som är utsatt !!

Skulle kunna hålla ett helt föredrag om vuxenmobbing och dess problematik, men vet att många skulle sluta läsa tillslut då det är ett mycket tungt ämne som man inte vill prata om.

Den dolda folksjukdomen *cry*

Knasterfaster sa...

Det är alla vuxnas ansvar att se och reagera. Jag tror att det är viktigt att vi ser varandras barn. Vinka till grannflicka, morsa på tonåringen som du alltid möter på väg till jobbet, prata med barnens kompisar. Reagera och säg ifrån direkt när barn gör eller säger något som du inte gillar. Skyll inte på hemmiljö eller på skolan - det är att göra det allt för enkelt. Vi måste hjälpas åt med att fostra "våra" barn.

nilla sa...

Stortosmått: Jag tror inte det hjälper med lärare som eleverna är rädda för. Det behövs respekt men inte den som är baserad på rädsla.

Sen tror jag också att lärare, och kanske vuxna överlag, är mer rädda att göra fel idag. Att inte ta itu med problemet på "rätt" sätt. Finns den rädslan så blir det lättare att titta åt andra hållet. Att inte bli involverad. Detta är ett jättestort problem anser jag, för det innebär att vi lämnar många unga vind för våg.

Jag ryter ifrån kan jag tillägga! =) Hahaha, ibland får jag be om ursäkt efteråt.

Carina: Ja, ett gigantiskt misslyckande.

Malla: Små barn, små problem, stora barn, stora problem...som det heter.

Fru Venus: Jag skulle kanske inte kalla det "gett upp", men många gånger är inte vi vuxna de vuxna som barn och unga behöver. Det blundas alltför mycket för de problem som finns t ex. Jag tror mer det handlar om osäkerhet och en rädsla att göra "fel" som jag upplever ofta präglar skolan idag.
Men summa summarum: barnen sviks.

Mockapocka: Precis!!! Alla är så jävla rädda att föla sin magkänsla och agera nuförtiden. "Kan ju bli fel" "Man kan ju bli anmäld"

Stortosmått: For you! Nästa inlägg alltså.

Äppelträdet: Svårt att generellt säga att det blivit sämre. Eller bättre. Det är säkert bättre på vissa sätt och sämre på andra. Men så länge vi har de här problemen behöver vi göra något för att minska dem. Jag tror inte att det måste finnas hackkycklingar. Och framförallt vet jag att problemen kan minskas om man vill göra det som behövs. Vi har skyldighet att göra det.
Jag tror inte att möjligheten att anmäla förändrat situationen märkbart. Endast ett fåtal har fått skadestånd (men det är jätttebra att de fått det!) och 100 000 barn mobbas i svenska skolor varje år.
Mobbingplaner och dyl har förvärrat situationen, är min erfarenhet.Längre sträcka nu mellan händelse och reaktion från skolan sida. Se också Mockapockas kommentarer!

Mina dagar: Ja, det värsta är ju att det ofta ger men för livet att bli mobbad och kränkt.

Märta: Den som själv blir kränkt löper större risk att kränka andra. Det är mekanismen, i förenklad tappning. Någonstans tar ju den kränkning vägen som en människa blir utsatt för.
Sen kan kränkningar se olika ut och ibland vara subtila, så det kan upplevas lite luddigt ibland vad det hela handlar om.

Stina: Nej, det gäller verkligen inte bara barn!!! Om vuxna inte mobbade och kränkte så skulle inte barn heller göra det. Barn gör ju som vuxna gör (och inte som de säger).
Jag kan hålla med om att det är ett problem att det görs till ett "barnproblem". Som om barn är en sämre och grymmare sort. Så är det givetvis inte.
Vuxenmobbing o dyl behöver absolut lyftas upp på bordet!

Knasterfaster: Nej, det hjälper väl inte direkt att utse syndabockar. Men jag blir förbannad när man inom skolan snurrar in sig i dokument och formuleringar istället för att bli förbannad och reagera när det behövs på plats! Det läggs enorma mängder tid på alla dessa åtgärdsplaner och steg-för-steg-mallar. Och jag ser inte att de kommer till någon nytta.
En effekt av att det blivit så många procedurer och jobbiga samtal i utredandet av en kränkning är att eleverna i mindre utsträckning vänder sig till vuxna när saker händer, och det är inte bra.

Singelmamman sa...

Rektorns ansvar och inställning är helt avgörande. Det kan jag se i mina tonåringars skola där planerna är så tjusiga att jag blir bländad, men där det är så ihåligt att man baxnar. Och här skulle jag kunna skriva en roman, men nöjer mig med att Nilla skriver bättre.

nilla sa...

Singelmamman: Men älskade du! SKRIV!!!

GladaKatarina sa...

Det gör ont i mig, trots att mina år som mobbad var på låg- och mellanstadiet. Sedan lärde jag mig bita ifrån, helt utan hjälp från någon personal i skolan. De blundade helst, om sanningen skall fram. Sade några fina ord vid två tillfällen, sedan ansåg de att saken var "ur världen". De kände sig ensamma och utsatta, gissar jag. Som du säger: fler vuxna i skolan!