En av mina söta elever: Gick du fel?
Såklart att jag gick fel! Fel sal, fel våning, fel dag. Det är tidig morgon och jag har som vanligt gjort entré på jobbet framåtlutad i hög fart.
Jag: Ja, jag gick fel, det är ingen ordning på mig. Suck och pust och stånk.
För det är ingen idé att försöka påskina att man har koll när man inte har det.
Min supersöta elev: Det är lugnt.
Mjukt och varsamt: Det är lugnt. Oroa dig inte. Som om jag var gammal och dement.
Och hur kändes det?
BRA! Fint. Mysigt.
Ålderdomen har alla möjligheter att bli min bästa tid i livet.
2 kommentarer:
Jamen oj, vad jag har gått fel i mina dar. Det är trösterikt att det alltid varit så, annars skulle jag ju oroa mig för avtagande sinnesskärpa. Jag vikarierade till exempel som mycket ung (så ung att jag till en början inte blev insläppt i lärarrummet) på ett högstadium i Skinnskatteberg. Det var en ovanligt svårhittad byggnad;jag gick alltid fel. Eleverna noterade det och samlade ihop till en jättestor kompass åt mig. Väldigt gulligt tycker jag! Sedermera har jag insett att jag har dysdirexi så det gäller att utrusta sig med bra GPS-hjälpmedel. Men inuti en byggnad vete 17 om det är till någon hjälp med GPS. Riktigt så finkalibrerade tror jag inte att de är.
Karin: Elever is da shit!
Skicka en kommentar