Ibland blir det krig.
Krig mellan den där jobbiga verkligheten och mina superduper föreställningar om hur det SKA vara med saker och ting (och livet och människor... f'låt *hukar* ).
I dessa sammandrabbningar vinner alltid verkligheten. Och mina "vackra" föreställningar raseras så det dammar och yr.
Tack och lov för det.
10 kommentarer:
Bra. Damm har ingen dött av. Värre är det med krig.
Jag får en slags igenkänningskänsla... Undrar vad det kommer sig...?
Men så plötsligt händer det!
Verkligheten överträffar "föreställningarna".
För visst kan det någon enstaka gång vara så också...
Önskar jag hade lika långt som du och kunde ta det på samma sätt... ;-/ Hatar när mina illusioner går i tusen bitar...
Du har just satt ord på en känsla jag haft inom SÅ länge. "Plötsligt så händer det", och jag, jag förstår. Tack Nilla, tack så jättemycket för att du delar med dig.
Kram//Annelie
Och jag är trög som få för jag fattar inte. Vad handlar det om?
Måste nog säga som tandgnisslur; varför "Tack o lov för det"? Vill inte att mina vackra föreställningar förlorar, hellre att de får plats i verkligheten.
Tandgnisslur och Singelmamman:
Ibland vill jag att det ska vara på det sätt jag tror är bäst, även om det innebär att jag i processen kör över andra.
Eftersom det inte är ok att köra över andra,är jag glad att jag för det mesta inte kan det. "De andra" låter sig nämligen inte köras över i första taget.
En aning kryptiskt haha. Men så är det iallafall. "Vackra" föreställningar kan vara jävligt jobbiga om de pådyvlas andra.
Anna: Ja, så är det oftast skulle jag säga! Verkligheten har så mycket mer att ge...
Men om ingen låter dej köra över dem så är väl ingen skada skedd? Det är väl bara du som får ändra lite på din bild av hur det ska vara, du får vilja ha nåt annat helt enkelt som matchar de andras bild. Superenkelt. Ända tills det ska göras på riktigt, hahaha.
Skicka en kommentar