fredag 15 maj 2009

Minnen

Just nu, för 25 år sedan låg jag på BB-avdelningen på SÖS med min lilla dottter, 3350g och 50 cm lång. Något chockskadad av min första förlossning och sällsamt lycklig för att den var över och för att det kommit ut en hel liten människa.

Efter nio månaders väntan och djupdykning i allt som skrivits om graviditeter någonsin, så borde jag ha varit beredd. Ändå; jag kan fortfarande minnas min totala förundran över att jag plötsligt hade en människa i miniatyrstorlek på min mage strax efter födseln. En liten flicka med en doft jag aldrig tidigare upplevt.

I femton dagar hade jag gått över tiden, och den väntan kan ingen förstå som inte upplevt den. Ett tag gav jag upp. Med gråten i halsen berättade jag för mamma att det inte var någon idé längre, att det var för sent. Hon skrattade till och sa att det var klart att det inte var för sent. Att min lilla bäbis givetvis skulle komma ut, såsmåningom. Jag tyckte att hon inte fattade någonting.
Min faster ringde varje dag (tills jag drog ur telefonjacket) och skrek rakt ut varje gång jag svarade: "VAAA? Är du fortfarande hemma??? Det måste vara något fel!" Resten av släkt- och bekantskapskretsen var lite försiktigare, tassade liksom runt på tå och ställde indirekta frågor. Och jag hade lust att slå ner dem.

Istället stack jag ut och sprang som en galning upp och ner för branta backar. Men det gillade nog min skrutta, för hon ville inte komma ut mer för det. Det måste ha varit som att flyga i luftgropar. Och flyga, med eller utan luftgropar, älskar hon att göra än idag.

På morgonen den 15 maj 1984 var jag helt säker på att jag hade värkar. Ringde in till förlossningen och fick veta att, ja, hade jag täta värkar så skulle jag förstås komma in. (Det hade jag ju inte, men iallafall.) Väl inne konstaterades att jag inte hade värkar. Men, tack och lov, så skickade de inte hem mig. Jag fick stanna och bli igångsatt eftersom man dåförtiden inte tyckte att tionde månaden var så mycket att ha. Halleluja, kände jag när jag började mitt korridorpromenerande med värkstimulerande dropp i skrammelställning på hjul. Just ingenting hände. Och ingenting.

Sen hände allt på en gång. Värkarna avlöste varandra utan att jag hann andas emellan och, någonstans där, så kändes det plötsligt omöjligt att slutföra det hela. Smärtan är svår att beskriva i ord men alla som fött barn vet. Jag sa att jag måste ha ryggmärgsbedövning för annars skulle jag inte överleva. Läkare efterlystes och strax därefter sa barnmorskan att det bara var ca 10 minuter kvar. Tills barnet skulle komma ut, alltså. Jag minns lättnaden och jag kände mig med ens stark som en oxe. Det var klart att jag skulle klara 10 minuter! Det tog kanske 30 minuter, men sen var hon där. En liten tilltufsad människa med två armar och två ben, med tillhörande händer och fötter, och det sötaste lilla ansikte.

Och precis där, i kontrasten mellan helvete och himmel, kände jag ett lugn och en lycka utan motstycke. Jag hade överlevt och jag hade fått en dotter.

Sen dess vet jag att det som är outhärdligt smärtsamt i livet, på ett eller annat sätt, hör ihop med den största lyckan.

13 kommentarer:

cat sa...

Vilken fin berättelse:) Hoppas din dotter får en fantastisk födelsedag over there.

stort och smått sa...

Vilken grej det är att föda barn! Helt klart det största man kan vara med om!

Camilla sa...

Åh, så vackert skrivet!

MissC sa...

Härlig berättelse :)
Grattis till dig och din dotter!

Lillian sa...

Härlig berättelse. Födelsedagar får en att minnas när de föddes. Nu för tiden säger min son: "nej mamma, inte igen, jag veet" när jag börjar minnas vid födelsedagar! ;-)

Anna sa...

Ja, det är verkligen en fantastisk upplevelse...

Och vad mycket minnen som poppar upp, så fort någon börjar prata om sina förlossningsupplevelser.

Smärtsamt och underbart!

Mz.olsson sa...

Det är verkligen sant!

mockapocka sa...

Oj, jag sitter här och gråter. Texten berörde mig verkligen. Och visst är det så; utan det ena finns inte det andra.

Ann-Louise sa...

Snälla...skriv inte så där fint precis när jag satt på mascaran. Jag är så himla lättrörd, och du beskriver allas förlossningar (nja, i alla fall mina också, ungefär), så jag får starka förnimmelser som rycker tag i gråtmuskeln och det bränner bakom ögonlocken! Måste gå och pussa lite på min ene (som är vaken)...vänta lite...såja, så han vet att jag tycker om honom i dag också;-)

Jättefint skrivet! Hälsa Mocka och ha en riktig bushelg!

camilla sa...

Men ska du skriva så det blir alldeles suddigt i ögonen kvinna! *stryker undan en tår*
Vackert såå vackert!!!

Jag gick bara 6 dagar över med min sista pöjk...mäkta konstigt att folk kan fråga "MÄH, ä du hemma ÄNNNN??
När man står där mitt emot personen som frågar!!
NÄJ fräste jag till slut....jag åkte in igår!!!!

Mika sa...

Oj... det låter precis som min sista väntan... efter fjorton dagars övertid minns jag att jag vaknade med tanken (helt seriöst):
-Näheeeej... det blev ingen bebis för mig... nänä... då får jag väl göra annat... kanske ringa jobbet och se om dom vill ha hjälp...

Jag skyller på huvudet man får av att vara höggravid.

Kram
Mika

Annika sa...

Nilla
Den där dagen du helt plötsligt kommer på att du inte skall blogga mer då skall jag printa ut detta inlägg och klistra upp det på din näsa.
Väldigt vackert!!
Kram från en 15 dagar över tiden till en annan. :-)

linn sa...

mm. me happy inside.