Ballongbikt

När jag tänker tillbaka på saker jag gjort i livet så finns det vissa som jag är mindre stolt över. En del av dem kommer jag aldrig skriva om här, helt klart, eftersom de behöver så lång bearbetningsfas att jag förmodligen är död innan fasen är över.

Men. Det finns en synd som jag begick för ca 40 år sedan som jag nu tänker dra fram i ljuset. Det är dags att stå upp och erkänna helt enkelt. Jag förväntar mig inte att bli förlåten, ty synden är icke av det lättviktigare slaget, men man kan ju alltid hoppas.

Min syster Mockapocka var kanske fem och jag ett och ett halvt år äldre när vi en gång fick varsin kaninballong. De var jobbiga att blåsa upp men när de väl var uppblåsta hade de huvud och två långa fina kaninöron som stod rakt upp.

Min gick sönder förstås. Pang, sa det och jag var kaninballonglös. Och där lekte min lillasyster med sin och hade roligt. Fast inte jätteroligt för hon var orolig att hennes också skulle gå sönder. Så pass orolig att hon till kvällen, innan vi gick och la oss, tog ut luften ur ballongen för att den inte skulle spricka under natten. Mitt på ett bord i vår barnkammare la hon den blå kaninballongen, klappade på den så den låg slätt och fint, och gick sen och la sig.

Jag låg i min säng och väntade och väntade. När jag hörde att Mockapocka sov smög jag upp ur sängen och letade rätt på en nål. Tyst som en mus tassade jag fram till ballongen och stack ett litet litet hål i den. Sen gick jag och la mig igen.

Dagen därpå väntade jag nervöst på att Mocka skulle blåsa upp sin kaninballong. När hon väl gjorde det hann kaninen fyllas ungefär till hälften med luft innan det sa pang och även min lillasyster var kaninballonglös. Rädd av smällen sprang hon gråtande till mamma.

Och jag spelade oskyldig. Det var inte så svårt för ingen kom på tanken att jag skulle kunna ha gjort något så elakt som att ha sönder min systers ballong.

FÖRLÅT!!!