torsdag 10 mars 2011

Många kära minnen blir det

Marina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att tonåringar mycket väl kan uppskatta sina 'pinsamma' föräldrar. Sedan alltså, när de fått lite distans till pinsamheterna. Då kan vissa situationer bli kära minnen rent av.
Och jag har ett exempel.
Sommaren för snart tre år sedan tog vi med tält och körde bil till södra Frankrike. Vi slog upp tältet på en campingplats några hundra meter från Medelhavet och allt var frid och fröjd. Tills vi skulle sova och en signal satte igång utanför i natten. Tut...tut...tut...som en radiomastsignal ungefär. Övriga familjen stördes inte men jag höll på att bli tokig. Som alltid började jag med att försöka tänka positivt och inte låta mig störas ("Det är inte så farligt blablabla, det hörs inte så mycket, närå, närå") och som alltid sket sig det med bred marginal.  En och två och tre nätter gick och jag blev mer och mer frustrerad. Låg och fantiserade om att såga ner radiomaster på nätterna innan jag somnade av ren utmattning.
Till slut insåg jag att jag måste ta reda på vad ljudhelvetet var för något och om man kunde muta någon att stänga av det. Så jag gick en kväll till receptionen. I området runt densamma brukade mina tonårsdöttrar hänga och spana på kvällarna och jag mötte upp dem och sa att nu skulle jag banne mig ta reda på var tutandet kom ifrån. Utanför receptionen såg jag en personal jag kände igen och jag stegade fram. Det visade sig att han bara pratade franska så vi hade vissa kommunikationsproblem och efter en kort stund ropade han på campingägarens son som var en bit bort. En kille i sena tonåren som mina tjejer hade viss koll på.
"Hello!", sa jag för jag börjar alltid på ett trevligt sätt. "There is a sound in the sky", sa jag sedan och lyssnade för att höra om det var där. Det var det inte och killen såg ut som ett frågetecken. Jag tyckte att jag hörde det svagt och upprepade: "There is this sound in the sky..." Jag lyssnade intensivt samtidigt som jag pekade med pekfingret på måfå upp i himlen. Vid det här laget hade mina döttrar rört sig bortåt, de stod nu ett tjugotal meter bort, utanför toaletterna, och såg ut som om de inte kände mig.
"I hear no sound", sa killen och såg osäker ut, kanske rädd rentav. "Yes", insisterade jag "there is a sound, a kind of beeping, a very week beeping but terribly annoying."
Jag började jaga upp mig, ni vet hur det är när folk inte tror på det man säger fast man vet att man har rätt. Man blir ju galen. "Listen, listen!" sa jag upprepade gånger för jag tänkte att nu tvingar jag killen att stå här och lyssna till han hör ljudet helt enkelt. Så han förstår att det visst finns ett ljud. Jag slängde en blick bort mot mina döttrar och såg att de försökte göra sig osynliga medelst cool ihopsäckningsmetod. (Om ni inte känner igen denna metod kan jag förklara den mer ingående en annan gång.)
Men min strategi fungerade förstås. Till slut hördes tutet " tut, tut" svagt borta i fjärran och killen lyste upp.
"Aha! That's a bird!" Han såg glad ut, jag vet inte varför.
"A BIRD!?" sa jag för det var det sista det lät som, tro mig. Vad har de för fåglar i Frankrike egentligen?
"Yes, a bird!" Han log glatt och i samma veva sjönk det in i mig att det förmodligen inte skulle finnas någon möjlighet att få tyst på beepandet, att jag skulle få leva med det resten av semestern.
"A bird?" frågade jag igen och utbrast sedan i ren desperation: "Aaaaaaaah, I'm gonna shooooot it!" Jag sköt upp i luften med en imaginär kulspruta. När jag såg killens ansiktsuttryck tog jag dock ner k-pisten och log vänligt för att lugna honom, för att få honom att förstå att det där med skjutandet antagligen inte skulle verkställas.
Jag och mina döttrar gick inte i samlad trupp bort till tältet efteråt.
Men! Efteråt har de många gånger skrattat åt sin något oförfinade moder och 'A bird, I'm gonna shoot it!' har inlemmats i familjens förråd av kända citat.
Det var bara det jag skulle säga.

17 kommentarer:

Anonym sa...

VAr det en entita? :)/Knasterfaster

Ulrika sa...

;)
Gud vad bra. Denna var bättre än när jag hysteriskt försökte förklara för personalen på hotellet i Israel att vi behövde mera tools.
Hon fattade noll. We are three sa jag, three. We have only two tools.



Jag menade förstås towels.

Marina sa...

Underbart!!
Jag har försökt att få en bild av den coola ihopsäckningsmetoden, och tror att jag har lyckats rätt bra...
Vad gäller våra kära barn, så är troligen det som satt djupast spår när de var sisådär 10-13 år och deras mammor sjöng glada sånger med stora och tydliga rörelser på "interntåget" på väg hem efter en after-ski-sittning i Idre... det fanns väl några snyggingar av andra könet med i bilden där också...;)

Shamrock sa...

Ha ha. Det var som när jag skulle visa "leg" i England

Cina sa...

Haha! Ihopsäckningsmetoden känner jag väl till! Vad gör man inte för att roa sina kids????

Åsa Hellberg sa...

Haha, vad roligt.

Eva sa...

Gud va rolig du ääääär! Din beiga blir succe - sanna mina ord!

Maj Korner sa...

Det var väl en evig tur att ljudet hördes när du pratade med honom, annars hade bergis männen med de vita rockarna kommit och hämtat dig.

Anneli Stålberg sa...

Ja, ack, vad gör man inte för att roa sina barn :) Fast det tänkte du nog inte på då, att det var vad du gjorde :D

Småländskan sa...

Nu ska jag inte berätta om de gånger min son skämts för mig, de gånger jag, enligt honom, gjort bort mig. De gånger jag själv tyckte att "va dådå, de fattade ju...", de gånger sonen nästan doooooog av skam. Men det bjöd jag på! Numera skrattar vi tillsammans när vi tänker tillbaka. Numera är han vuxen alltså!

Magica de Hex sa...

Intresseklubben noterar.

reneesfotoblogg sa...

Birdie Nam Nam!
Sen tänker jag på en väninna som bodde i Italien en tid och som glatt talade om för blivande släktingar att hon ätit penis till lunch. Om jag inte missminner mig så var det kyckling hon ätit och som heter något liknande.

DDT sa...

Tutande fåglar? Tutande? Nu är jag ännu mer nöjd över att kunna sova mig igenom vilket oväsen som helst.

Mika sa...

HAHAHA!!! Gud vad du är rolig! Jag tror jag döööör...

Kram

Singelmamman sa...

Hahaha! Men du kan ju alltid trösta dig med att uttala och säga saker rätt på engelska. Jag svänger mig med en swengelska som är omöjlig att förstå, även för mig själv.

Titti sa...

Har du någon gång möjligtvis hört att: "verkligheten är mycket mer fantastisk än dikten"? :)

Annika, Bokplantan sa...

:-D Oj, oj, där bjöd du mig på dagens första skratt. Tack!