Och skulle det vara någon Stockholmare (eller annan som har koll på avståndet mellan Vetekatten och Centralen) som nu sitter och tänker: "Ja, men det var väl inte så himla fort" så säger jag bara: Spring själv! Jag kan ta tid. Jag hade ansträngningshosta hela vägen hem till min stad. Och en sträckning i höger vad, tror jag. Muskeln har nog limmat ihop sig nu för den gör inte ont längre.
Det ironiska i kråksången är att jag satt på konditori Vetekatten och beklagade mig för Singelmamman över mitt oerhört besvärliga tidsoptimistiska sinne som gör att jag för det mesta kommer för sent till avtalade tider, och som därtill gör att jag måste tokstressa som en galning när jag väl inser att det är dags att skynda sig. Jag är hopplös och patetisk som aldrig lär mig, vill jag minnas att jag sa till Singelmamman innan jag slängde en blick på klockan och insåg att mitt tåg skulle lämna Centralen om fem minuter.
Jag och Singelmamman, som inte heller är en kontrollmänniska och också van vid sista-minuten rusningar, sprang som två Ben Johnson (odopade, inget fusk här inte) Kungsgatan ner. Människor vi passerade spann ett par-tre varv av vinddraget. I korsningen Kungsgatan-Vasagatan sa vi hej då och jag fortsatte längs med Vasagatan fram till Centralen som för närvarande ser ut som jag-vet-inte-vad pga ombyggnation. Jag sprang svärande ett varv i röran innan jag hittade en informationstavla och sprintade vidare till angivet spår. Och sen klev jag på tåget som tyckte att det därmed var dags att rulla iväg.
Som en oberörd drottning gled jag in i vagnen och slog mig ner.
(Eller som en haltande hostande, flåsande, högröd medelålders tant rasade jag ner på första lediga säte. Kan ha varit så.)
12 kommentarer:
Bra att du hann med då.
Om det var som en leende eller frustande och illröd spelar mindre roll.:O)
Jag tror mera på den oberörda drottningen!
Härligt med er snabbdejt,Singels och din!
Oj då! Efter att ha läst hur jobbigt ni tidsoptimister verkar ha det, så föredrar jag nog min tidspessimism. Jag tror alltså alltid att saker och ting ska ta längre tid än de faktiskt gör.
Ewa: Frustande var rätta ordet!
Småländskan: Oberörd drottning in my dreams. Men tyvärr bara där.
Cat: Det finns nog fördelar med att vara tidspessimist...
Menar du att tidsoptimism inte går över när man fyller 40? Vafaan.
Här finns en tidsoptimist till!
:-D
Kramar
"sprang som två Ben Johnson"! Jag tror jag DÖR vad roligt!
Helt seriöst skulle jag säga att det inte går att ta sig från Vetekatten till Centralen på fem minuter.
Men jag antar att jag är motbevisad.
Av en lantis. Som inte ens borde veta vad som är närmaste vägen.
Måste vara allt det där gympandet.
Den sträckan brukar också vara full av folk som tycker att de ska få vara ivägen.
Det här inlägget får mig att komma ihåg en gång för massor med år sedan medan Vattenfestivalen fortfarande gick av stapeln i storstan. Hade också ett tåg att passa. Till Sundsvall. Det var hett som i h-vetet och vi hade ätit och druckit gott.
När jag väl landar på tåget efter en lika kraftig språngmarsch som din så sätter jag igång och toksvettas. Det rinner nerför ansiktet i riktiga rännilar. Mitt emot mig har jag en ung läcker kille *host* Jag känner mig som den värsta fyllkärring när jag sitter där och försöker fräscha upp mig med pappersnäsdukar. Uj uj uj....:-)
Sos: Ja, det menar jag.
Malde: Välkommen i klubben! =)
METTE: Jag är helt allvarlig. Det var så vi såg ut.
Katarina: Japp! Är man vältränad så är man.
frunatmaken: En massa skitstövlar fick jag fösa undan. Är man ute och promenerar nära en tågstation kan man väl tänka på att hålla sig så nära husväggarna som möjligt, eller hur!
Cicki: Haha! Jag antar att du tog hans nummer när du fräschat upp dig färdigt?
Eftersom jag är en av dom där få som inte har en susning var vetekatten ligger, så tror jag dig utan omsvep!!
Skicka en kommentar