Vred nacken ur led när jag cyklade hem från jobbet idag. Mot mig kom yngsta barnet i familjen som bodde granne med oss när jag växte upp. Jag har inte sett honom sedan dess, vad jag vet. Ändå såg jag direkt att det var han. Eller, det gjorde jag inte; jag såg direkt att det var hans pappa. Där går Hans-Torbjörn (kan vi kalla honom) med sin grånade kalufs, tänkte jag. Tills jag kom närmare och fick en känsla av att något inte stämde. Hans-Torbjörn var pappa på sjuttiotalet, jag var barn. Hans-Torbjörn borde se lite äldre ut, eller? Då slog det mig att det var Hans-Torbjörns yngsta son. En verkligt obehaglig insikt. Den lilla plutten, flera år yngre än jag, gråhårig! Vart är världen på väg?
Hade en liknande påfrestande upplevelse för någon tid sedan på ett köpcentrum utanför sta'n. I en affär fick jag syn på Elisabeth (kan vi kalla henne) som gick i min parallellklass på högstadiet. Med ett litet barn på höften. Hej, Elisabeth, har du blivit mamma? sa jag inte, för även här drabbades jag av en känsla av att något inte stämde. Och efter en stund av skvalpande i overklighetens vakum insåg jag att det måste vara Elisabeths dotter jag hade framför mig. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern, och vilken fyrtioåttaåring gör det? Om man nu tänker efter, vilket man i och för sig helst inte gör.
Mycket ska man behöva vara med om. Fi fan. Men jag tänker att man kanske vänjer sig. Att man, när man varit med om tillräckligt många dylika skräckupplevelser, liksom glider in i ett accepterande av sakernas tillstånd, börjar känna sig ett med sitt åldrande och mognar. Blir en gammal människa begåvad med ett värdigt lugn. Tänk Moder Theresa, typ.
Eller så dör man av en hjärtattack när man nått gränsen för vad man klarar av.
22 kommentarer:
Nu du har den slaget till och tagit ett järngrepp på dig den elaka medelålderskrisen. Herrejösses vilken tur jag haft. Ingen kris och inga klimakteriebesvär fast jag fyllt 55 år. Eller är det så att jag kommer att vara evigt ung? Eller hjälp har mamma ljugit om vilket år jag föddes. Det lilla helvetet kanske kommer. Blir glad när jag läser det du skriver. Alltså inte glad för din skull utan för min skull som gått förbi de åren och nu lallar på utan att bekymra mig för döden
Man tycker att HansTorbjörns lilla plutt kunde ha vett att färga sitt gråa hår så den äldre generationer slapp utsättas för liknande traumatiska situationer.
Ungdomen av idag har ingen respekt för de äldre
(ja, jag drar alla över en kam. Eller en kam över alla. Med hårfärg).
Nej, det finns det inte:)
Man kan ju också konstatera, som jag och maken gjorde, att när vi läser dödsannonser (jaa, vi gör det) så är det fasligt många i våra egna åldrar som dött!!! Då satt vi en lång stund under tystnad och tänkte på vår egen dödlighet...sen återvände vi till vår normala mentala ålder (25 år) medan kroppen stelt och ovilligt följde efter helt likt den fysiska medelåldern vi faktiskt är i. Hujedamej! JAg tänker så lite som möjligt på det. Värst är det när jag har en yngre syster som redan blivit mormor. VA! Lägg av!! sa jag när det konstaterades att hennes nu 24-åriga dotter skulle bli mamma. Jag hänger inte med! För alldeles nyss var jag stolt moster som gärna tog en promenad med lilla flickebarnet så att mamman kunde få vila.
Om du får något bra svar på frågan får du inte glömma att dela med dig :)
Något liknande hände mig också för ett tag sedan då jag såg en ung tjej som jag tyckte att jag kände igen, en dotter till en skolkamrat till mig som jag inte träffat på ganska många år. Fast jag blev lite osäker och tänkte att jag nog tagit fel på person ändå. Men tydligen var det inte så för hon hade ringt upp sin mamma som i sin tur ringde upp mig och undrade om det var jag som varit på besök i gamla hemstaden, och det var det ju. Dottern hade också blivit osäker när hon sett mig. Hon tyckte att det såg ut som jag men så tänkte hon att det var ju så jag såg ut när hon var liten för så där tjugo år sedan, så det kunde ju inte vara jag, hade hon sagt till sin mamma.
Men det var det... :)
Ett halv citat kan jag bistå med. Jag är ungefär lika bra på citat som jag är på roliga historier, poängen glömmer jag!
"Jag har varit som du.
Du kommer bli som jag"
Och så avslutas det med något om döden som jag inte kommer ihåg!
Undviker att syna mig själv för noga och häpnar ständigt över hur gamla mina jämnåriga blivit!! Det värsta är när det dyker upp bilder som nåfon tagit innan man varit beredd, då undrar man varför man inte märkte att morsan var på samma fest som man själv förra helgen!
Jezzuzz va många inlägg du har hunnit med då. Jag hinner ingenting jag.
Demi Moore ser ut som en 28-åring fast hon är närmare 50, men det räknas väl inte....
När jag går på stan möter jag min mammas spegelbild i alla skyltfönster. Det är lite läskigt. För några veckor sedan mötte jag en dam som jag bodde granne med för 12 år sedan. Hon tittade på mig och sa -Du ser ut precis som då men min dotter har blivit jättegammal. Ha ha ha. Hur känns det i nacken nu då?
Demi har fuskat till sig sin ungdomliga skönhet *fnyste hon avundsjukt*
Eh... nu glömde jag bort vad jag tänkte skriva. Får skylla på Shamrock.
Dags att flytta till annan stad kanske?
Säger som Lippe, det är bäst att undvika allt för närgånget beskådande av sig själv och i stället förundras över hur gamla alla andra i ens egen ålder ser ut.
Åldras med värdighet för h....e!
Det gör jag.
Lisbeth: Men ta och tänk efter! Du är FEMTIOFEM! Det är ganska gammalt, faktiskt.
Mocka: Det kunde han verkligen göra, tycker jag! Jättegrått var det.
Åsa: Men tack så hemskt mycket för den informationen. Ska inte coacher hitta lösningar på ens problem???
Mocka: Tur att min lillasyster har yngre barn än vad jag har. Väldig tur, faktiskt.
Marina: Du det verkar tunt på svarsfronten. När det gäller svar på min fråga, alltså. Annars är det rätt tjockt som du ser.
Glimra: Ah, men! *avundsjuk*
Tänk om någon kunde säga så om mig. Det har aldrig hänt.
Maj: Det var ett synnerligen läskigt halvt citat. Fast det beror förstås på vem som yttrar det. Ville jag skrämma mina döttrar så vore användandet av de där orden det optimala.
Lippe: Precis ha ha. Fi fan, är min enda kommentar.
Magica: Tror jag det, som du simmar och åker båt hela dagarna.
Shamrock: Det tror jag nog att det gör. En av mina svägerskor sa en gång till mig (okej, det var kanske ett tag sen) att jag var lik Demi Moore, så det där med 28-årslooken måste gälla för mig också.
Knaster: Nacken är okej, den tål mycket, den. INGEN säger till mig att jag ser ut som då...=(
SoS: Nej då, hon är bara liknande gener som jag har.
Helena: Du! Det har jag funderat på, faktiskt. Hur mycket ska man behöva tåla, liksom...
Cat: Slänga ut alla speglar då... Och kräva att alla speglar i affärer, på biografer och överallt TAS BORT. Ja, det kanske man skulle satsa på.
Renée: Nähä? Du har inte direkt gett ett Moder THeresa-intryck, men säger du det så. Ska försöka ta till mig det.
Men alltså, det är ju skrämmande hur vi upplever samma saker.
Min bästis, min var-ihop-varenda-minut-kompis, som jag inte haft kontakt med på många år nu, av olika anledningar, träffade jag för lite sen! Hon hade inte åldrats ett enda dugg! När jag hejat, kramat och så... så undrade personen vem jag är!??
Ja, alltså, det var bästisens dotter! Hon ser exakt likadan ut som hennes mamma gjorde, då, för...länge sen.
Sen, efter detta mötet med hennes dotter, så träffade jag på originalkompisen, och flera gånger efter det har jag träffat på henne och hennes man. Innan dess var det alltså många, många år sen jag hade kontakt med henne/dem.
Märkligt! Men härligt!
Den anonyma är jag!! Jag var snabb med att skriva, skicka iväg utan att skriva att det är jag!
Kan jag ljuga om det ena så kan jag väl ljuga om det andra!
För övrigt ser jag ut som Moder Theresa.
Småländskan: Shit, alltså! Jag hoppar i alla fall inte på mina offer, lite självbehärskning har man ju.
Renée: Det gör du...? *misstänksam* Kan du lägga ut en bild, perhaps?
Glid är bättre än attack. Definitivt.
Kul skrivet.
Skicka en kommentar