Sjuhundraelva ord hittills idag och jag ska skriva två-tre timmar till. Lyckan! Den är nästan oslagbar.
Jag älskar mina karaktärer, har jag sagt det? Alla på sitt sätt, även om vissa kan vara satans irriterande ibland. Kan man bli kär i människolymlar man själv fantiserar ihop? Svaret är: JAAA!
17 kommentarer:
Ja jag tror dig... det där att bli kär i ihopfantiserade människolymlar! Ös på Nilla, fantisera och bli kär!
Heja, heja friskt humör.......
Hehe, jag är kär i mina också.
Litet som med Esset, fullständigt galen i honom trots att han är satans irriterande ibland. Undrar om jag inte har fantiserat ihop honom också?
Jag gillar mina med. Fast just nu vill jag mest skeppa iväg dom. Men så ska det väl vara när barnen är flygfärdiga...
Så ska det låta! En mycket duktig och etablerad ungdomsboksförfattare jag känner kommer ut med en bok vart FEMTE år. I just say.
Ett helt Nilla-universum!!!!! Hade det funnits en "gilla-knapp" här så hade jag tryckt på den... nu trycker jag i en bock på interesting i stället.
Kram
Mika
Och tänk, i morgon om ett år är det dagen D. Det är då alla vi "Beiga-fans" kan gå till affären och köpa ett exemplar.
Visst var det så?
Så himla kul med din petkommentar hos mig - måste skriva här så du inte missar mitt svar! Tror vi tänker rätt lika med språket nämligen... :)
Om man kan bli kär i karaktärer man läser om, kan man säkerligen bli alldeles dödsförälskad om man dessutom har skapat dom!
Så klart du är. När man skriver måste man älska eller hata det är i alla fall vad jag tror. Blir det något mellanting så sitter man där med skägget i brevlådan och klister på pennan.
Vad kul att det flyter
Du som jag behöver tänkta på nåt annat än våra böcker - titta in hos mig och börja grubbla; vem ska jag nuuuu skicka den till... ;)
Klart man blir förtjust i sina figurer, eller arg på dem och de ska minsann få se... och man får till sist se upp så att man inte blir helt asocial. Det har hänt att jag någon gång suttit bland trevliga levande människor och undrat om det skulle gå för sig att lämna sällskapet, för jag var så ivrig att kolla vad mina romanfigurer hittat på sen sist.
Klart man kan. Har man skapat dem som russinen ur kakan. Klart man kan.
Grattis till de 711 orden!
Smål: Jodå. Fantasin är det inget fel på, har jag upptäckt sedan jag började skriva.
Renée: *flaggar med en vimpel*
Åsa: Ja, suck, man är väl inte mer än människa.
Singel: Japp.
Spader: Nyp honom så ser du om han finns på riktigt eller om han blott är en dröm. Det kan hända att du får nypa ganska hårt. *tipsar*
Joanna: Flygfärdiga, ja. Någon gång ska även mina bli det...
Magica: Så jäkla länge tänker jag inte hålla på. Huvva.
Mika: Tack! Det är inte många som trycker interesting, letmetellya.
Mocka: Nej, det var faktiskt igår, men den skulle inte var färdig för köp då, bara färdig för redigering.
Men det är den ju inte heller...
Joanna: Man är väl en aning yrkesskadad, liksom. Tänker på dina lärarår. Och mina.
Marina: Faktiskt!
Lisbeth: Det är väldigt kul när det gör det. Ack, ja.
Joanna: Tack, söta!
Karin: Haha, att umgås med folk irl - är det verkligen nödvändigt? När man har sina karaktärer, liksom. Skulle vara för att få inspiration till framtida karaktärer då. Men annars, njäe.
MUD: Man kan! Oj, vad man kan.
Cat: Tack, de är ännu fler nu, moahaha.
Underbart!
Skicka en kommentar