onsdag 30 mars 2011

Väldigt mycket information

Men nu var det länge sedan jag bloggade, tänkte jag när jag loggade in och fick se att det var igår morse. Inga eoner av tid som gått sedan dess kanske, men jag förlorade tidsperspektivet när jag började blogga för drygt två år sedan och jag har aldrig fått tillbaka det. Det är faktiskt sant.
Idag är jag upptagen med min skrivarkurs. Dels skriver jag responser på andras texter vilket jag känner att jag lär mig väldigt mycket på. Och dels skriver jag en kort berättelse utifrån en biperson i en novell som skrivits av en författare. En riktig författare alltså, inte en sådan författare som jag är. Bipersonen i den novellen, som alltså blir huvudperson i min berättelse, drar ut till Djurgården varenda dag och man kan verkligen fråga sig varför.
Som om inte allt jag redan nämnt var nog, så har jag också jobbat idag på eftermiddagen. Man måste kunna konsten att slå på flera trummor samtidigt när man lever mitt liv, det är ett som är säkert.
På vägen hem från jobbet stannade jag och handlade mat och i affären hejade jag inte på en som jag känner lite. Jag känner honom bara pyttelite, men ändå. Jag mötte honom tre gånger i affären och ändå hejade vi inte. Första gången var det kanske så att någon av oss inte såg den andra och då förstår man ju att det inte blev något hejande av. Andra gången sprang vi nästan in i varandra och då vek jag snabbt av mot äggen och fick med mig en oplanerad äggkartong medan han vek av mot juicen. Kanske fick han med sig någon oväntad sorts juice hem, jag vet inte. Tredje gången sammanstrålade vi i kassorna men då stod vi hela tiden med ryggarna mot varandra eftersom det hade varit pinsamt att heja då och liksom erkänna att vi sett varandra innan. Eller låtsas att vi inte gjort det vilket är så energikrävande.
Nu ska jag återgå till min berättelse om Djurgårdsdonnan. Min beiga roman får vänta till imorgon, men soppkvällen är i alla fall uppstyrd, det fixade jag igår.

16 kommentarer:

Knasterfaster sa...

Usch, det är verkligen besvärande att inte heja på dem man känner till. ;)
En annan sak som är jobbig är när man säger Hej och den andra inte svarar utan glor bara rakt igenom en som om man vore luft. Det känns läskigt.

Mika sa...

...oj... varför blir det så ibland? Men ägg är gott! Dom kan man göra mycket på. Så man kan säga att det var tur i oturen att ni sprang runt som höns där i butiken.
Jag tycker du ska göra en god paj!

Kram

mockapocka sa...

Bra att du delar med dig av all information! Då slipper jag gå här som en äggsjuk höna och undra.

Lippe sa...

Meeen!!! Så där gör jag med ibland!!! Varför gör man det?

Maj Korner sa...

Men det är väl bara att hälsa, kvinna! Med tillägget "jag tyckte väl att det var du" om du missade första tillfället.

Mera hälsa åt folket!

gladmymlan sa...

Ja jag går alltid omkring och undrar om jag ska hälsa eller inte..;) varför? Egentligen blir väl alla glada om man får ett "hej" även om det är från en okänd;)
onsdagskram!

Singelmamman sa...

Själv hälsar jag på väldigt många fler än jag känner. För jag tror jag känner dem... eller så är de bara lika någon/några.

DDT sa...

Jag blev nyfiken på vilken bok du hämtat din biperson ur? Fick ni välja?

nillas liv på pinnen sa...

Knaster: Superläskigt! Egentligen skulle man inte gå och handla och sånt överhuvudtaget.

Mika: Jag har funderat på vad jag ska göra med den där extra äggkartongen, men paj var väl en bra idé? Tack för den.

Mocka: Det var för din skull kan man säga. Om man tänker efter ordentligt.

Lippe: För att det är läskigt med människor. Speciellt såna man inte vet om man ska heja på eller inte.

Maj: Lätt för dig att säga som är så social och ordentlig. Det är värre för mig, fattaruväl.

Gladmymlan: Men det är ju det man inte vet. Egentligen skulle man fråga först om den andre vill bli hejad på och sen kan man heja. Om han ville, alltså.

Singel: Haha, det skulle jag också göra om jag var du. Men nu är jag ju jag. En helt annan story, liksom

nillas liv på pinnen sa...

Tjockisen: Kerstin Norborgs Missed abortion, en novellsamling. Ej valfri.

Barbro sa...

Jag har inte något problem med att hälsa, jag tycker att jag smilar upp mig allt som oftast och sedan kommer ett blygt: Hej! Utan att jag hinner reagera.

Oftast får man ett leende tillbaka då, och ett Hej! från motparten också. Det kan leda till fler ord i förlängningen.

Var inte rädd för att hälsa, det ger så mycket tillbaka!

Anonym sa...

Jeezes vad du ligger i. Skriver, handlar, jobbar, lagar mat... man får ju mindervärdeskomplex

cat sa...

Det är tur att du är en mästare på trummor :)
Låter som om det är fart och fläkt i ditt liv.
Pinsamt när sådant där händer och man inte vet åt vilket håll man ska titta tillslut.

Zelda sa...

Jamen lite oplanerad juice tyckte han säkert var bra ;)

Men det där är ju så jobbigt, när man inte hälsar på en gång och sen blir det liksom försent.
Jag har börjat med att le lite extra om jag ser någon som jag tror att jag känner. Om personen ifråga känner igen mig så blir det ju naturligt att man hejar. Skulle det däremot visa sig att jag inte känner personen så har jag ju bara sett lite glad och trevlig ut. =)
(Och tack för dina kommentarer hos mig).

Ulrika sa...

Tur du inte vek av mot juicen du med. Då hade det kunnat bli pinsamt.

Jag träffade en ytligt bekant jag med idag, i affären. Han hälsade inte trots att jag sökte ögonkontakt.

Han är sur på oss. Jättesur.
Det får han gärna vara, för han är dum. Jättedum. Och ovänlig.

Hoppas han stukar foten. Det gjorde jag nästan då jag försökte ta mig in i bilen före honom. Ja i min bil alltså, han fick allt åka i sin egen jäkla bil, surskallen där.

Charmkvark sa...

Ha, ha! Du beskriver hela situationen på ett fantastiskt sätt! (Även om jag förstår att det var knepigt att vara i den där och då)

Tänkte hålla ett öga på dig framöver.

/Nina
ordetarditt.blogg.se