Salighetsrus

Benny fortsätter under middagens gång sitt utforskande av Vera och Hans relation. Vad hans ivriga intresse bottnar i är oklart, men jag gissar att det har med någon slags längtan att göra.

Benny: Skulle ni säga att det var kärlek vid första ögonkastet?

Veras och Hans blickar möts igen, utforskande. 

Vera: Nej, det kan jag inte säga. Det tog någon timme innan jag kände något.

Hans: Jaså? 

Vera: Kanske inte en timme, det växte fram under den första timmen, så kan man säga. Du då, Hans?

Hans: Salighetsruset var momentant med ens jag såg dig, men jag besinnade mig. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.

Benny: Va? (Kan tillägga att Britta också såg ut som ett frågetecken, ett tyst sådant.)

Hans: Vi ska inte gå in på mer detaljer än så. Kan bara säga att ibland slår blixten ner. Inte nödvändigtvis för att man hittat sin själsfrände, men för att man tror att man gjort det. Utan tro, hopp och kärlek orkar vi inte leva, därför tror och hoppas vi även när det ser mörkt ut. Vi ger inte upp.

En stunds tystnad följer, som brukligt är när samtal djupnar.

Benny: Men vet du nu att Vera är din själsfrände?

Hans: Man kan aldrig vara hundra procent säker. Det är ett av livets villkor. Även i den mest passionerade förälskelse finns frön av tvivel och motstridiga emotioner.

Jaha? Jag vet inte om jag uppskattar Hans nya 'djupa' sida. Han babblar för mycket. Tar för mycket plats. Ger ett skitnödigt intryck. Påminner snarare om en filosof eller präst, än en systemvetare. Om jag orkar ska jag försöka styra upp honom imorgon. Då är ordet pajas.