System

Nej, sådär kan det inte ha gått till när Vera och Hans träffades. Det kan inte ha varit så cheesy. Bibliotekarier är folk med fötterna på marken, de faller inte för raggningsrepliker som ’jag ser en blomma bland blommor’. Det är än så länge oklart vad Hans har för yrke, om han har något, men jag minns att han nämnt ett intresse för bergarter och det låter ju också jordnära.

Så här gick det nog till:

Benny: Nu måste ni berätta hur ni träffades!

Vera och Hans tittar på varandra och ler.

Hans: ’Jag är systemvetare och fick ett uppdrag att utveckla kommunens ärendehantering. Det var därigenom jag kom i kontakt med Vera.’

Benny: ’Ärendehantering?’

Vera: ’Inom biblioteksverksamheten har vi ett konstant behov av att uppdatera systemen. Mycket sköter vi själva, men ibland behöver vi ta in kompetens utifrån.’

Vera och Hans tittar återigen på varandra och ler.

Benny: ’Kompetens utifrån tar ni väl aldrig in på ditt bibliotek, Britta. Eller gör ni det?’

Britta: ’Nej, det gör vi inte.’

Hans: ’Jag genomförde en utbildning för personalen, och Vera var den enda som hade möjlighet att delta. På den vägen är det.’

Benny: ’Vad spännande! Vad hände som … gjorde det? Vad sa du till henne?’

Hans: ’Jag sa att deras system var uruselt.’

Benny: ’Det var inte speciellt romantiskt!’

Vera: ’För mig var det romantiskt. Jag blir intresserad när någon är rakt på sak. När det inte är några krusiduller.’

Britta: ’Där har du något att lära, Benny!’

Vera: ’Jo, men alla har ju olika preferenser. Vad föll du för när du träffade Benny, Britta?’

Britta: ’Oj, det var så länge sedan.’

Vera: ’Minns du inte?’

Britta: ’Minns och minns … Det var mer en känsla, inget speciellt han sa.’

Benny: ’En känsla! Det var fint sagt, Britta.’

Britta: ’Ja, men nu var det Vera och Hans som berättade.’

Hans: ’Vi hade nog berättat klart, eller hade vi inte Vera?’

Vera skrattar. Ett högt sjungande skratt som fyller hela rummet. ’Vi skulle kunna prata i timmar om hur vi lärde känna varandra den eftermiddagen. De samtalen kommer jag minnas för alltid.’

Hans lägger sin hand i Veras nacke och stryker den lätt. ’Men jag tror vi behåller det för oss själva.’

Benny tittar på Hans och sen på Vera, tillbaka till Hans och sen på Vera igen. Som om han vore på en tennismatch. ’Säger man a får man säga b’, väser han.

’Men Benny! Var inte så närgången!’ Britta ler och ser vädjande på Hans. ’Du får ursäkta, Benny saknar filter ibland.’

’Vem gör inte det mellan varven.’ Hans hand stryker fortfarande ömt Veras nacke. ’Ibland är det till och med till fördel.’

När vi nu fejdar ut ur den här konversationen ser Benny glad ut, och Britta tillintetgjord. Vera ser ut att vara i en annan värld och Hans, han ser ut som han brukar.