Jag har nu läst uppföljaren till Charing Cross-boken: Hertiginnan av Bloomsbury Street (jag vet tyvärr inte hur man kursiverar på den här skitpadden)och jag lider nu av svårartad Londonfeber. Efter mer än tjugo års brevväxling mellan New York-bon Helene Hanff och antikvariatet på Charing Cross Road i London, beger hon sig 1971 äntligen dit och det är hennes vistelse i London som skildras i uppföljaren. Befinner mig nu i känslan av att London på sjuttiotalet var essensen av alla perfekta rtider och platser. Bara alla brittiska gentlemän! Käre värld. En av dem erbjuder sig att köra Helene till Shakespeares Stratford-upon-Avon på en utflykt. Någonstans på vägen tittar solen fram ur det annars ständigt grå molntäcket och då kör han in till vägkanten och tar fram en klappstol ur trunken för Helene att sitta på i solen en stund. Hon hade nämligen vid ett tidigare tillfälle klagat på det dåliga vädret i London, vilket han hade lagt på minnet. Och denne man var bara en i en lång rad servila LOndonbor som tog hand om henne under hennes vistelse. Ack, ja.
Och längtansfulla suckar.
Men Helene Hanff hade inte femtio vänner på Facebook, det hade hon inte.
14 kommentarer:
Vad tråkigt för henne. Jag menar 50 vänner på FB det är ju vad alla som verkligen är något måste ha
Vad är väl en hoper engelska gentlemän mot 50 vänner på Facebook!
jag fullkomligen älskar England och britter.
Har varit i Stratford och druckit öl vid kanalen.
Bra! Bra att veta att jag inte ska köpa en padda heller som jag hade tänkt.
Jag tror som vanligt att du nog kan ro hem båda delarna - gentlemännen misstänker jag fortfarande kan finnas kvar i GB om man har lite tur att krocka med dem, och de där 50 är snart femtioelva, ska du se. Häpp...?
Nej det är ju sant, vem behöver England när man har 50 vänner på facebook...!?
Jo, jag läste även "Hertiginnan av Bloomsbury Street" den hängde ju liksom med på köpet.
Jag gillar verkligen hennes raka och rättframma humor, och självklart dessa gentlemen.
Jag har inte heller 50 vänner på facebook ...kan kanske bero på att jag inte har facebook alls ;-)
Nej men nej!!! Jag skulle ju läsa den boken!!! Du kan ju inte berätta vad som händer i uppföljaren!
...suck....
Plus i kanten är ju att du läser del 2. Det måste betyda att ettan var väl värd att läsa.
Stackars Helene! Har du kollat hur roligt Spader har?
Grattis fill fler Facebookvänner.
Tur att du har möjlighet att blogga även ifrån stugan. Har aldrig surfat med en sådan där platta, så jag vet inte hur svårt det är.
Ha en bra söndag.
Ibland kan man verkligen leva sig in i en bok som du verkar göra nu. Och det är jag tacksam för. Underbart... :)
Shamrock: Du har fattat vad livet går ut på.
Singel: Nada, nada.
Åsa: Det har inte jag, men har du gjort det så ska jag också.
Kalle Byx: KÖP INTE EN PADDA! Kan inte nog betonas.
METTE: Man skanske skulle ta en tur dit och dammsuga imperiets högkvarter. En gång jag var där kallade vaktmästaren på hotellet mig för Luve. Yes, Luve. Bye, Luve.
Kanske blir det inte mer än så för min del.
Marina: Lite så jag tänkte, blir det fel tro?
Zelda: Dig och mig emellan: Facebook är lite överskattat, det måste jag säga. Man tänker att ens vänner ska komma rusande när man kommer in men man får göra en massa jobb själv, det är den hårda sanningen.
Mika: TOUGH LUCK! Som mina tornåringar nog skulle säga.
Eftersom jag är en mild och vänlig själ kan jag berätta för dig att du inte vet någonting av vikt. Så läs på du.
Spader: Jo, Spader har ju en massa kul mest hela tiden. Och man skulle kunna tro att jag skulle börja spela bridge bara för att få lika kul, men bridge??? Vad är det för något EGENTLIGEN?
Cat: Självasurfandet fungerar hjälpligt men skriva, a big NO NO NO.
Glimra: Det är det verkligen...
Bridge? Har inte en aaaaaning. Jag bara gör!
Spader: Hm, som när jag jympar dårå.
Skicka en kommentar